Åtskilliga rolighetsministrar fortsätter att dansa rasistbaletten. Ett självklart namn i det sammanhanget är Lars Lindström som inte kan motstå frestelsen att göra sin stämma hörd i Lööfdebatten (Expressen). Inte oväntat lever han i en värld som har två sfärer, rasisterna och antirasisterna. För en renodlad antirasist är allting enkelt: Lindström konstaterar att ordet ”neger” endast används av rasister. Lite väl snabbt där, Makode Linde hamnar omedelbart där men det kanske Lindström menar är korrekt. Men i princip är det en kontextsak och sådant är alltid svårt att hantera. ”Bort det”, som det heter. Att ordet kommer upp beror på att Lindström återigen vill framhålla det berättigade att korrigera Astrid Lindgrens negerkung. För att förstärka sitt resonemang påtalar han att det ”inte konstigare än att vi då och då reviderar språket i en bok som… Bibeln.” Här uppstår en besvärande asymmetri. När man reviderar Bibeln gör man en nyöversättning. Ingen skulle drömma om att ändra i originaltexterna. Ändrar man i ett original får man en ny version. Den som gör revisioner kan alltid komma med någon motivering. Som t ex när Gustav Mahler ändrade instrumentationen av Richard Strauss Don Juan därför att ”Strauss var ung när han skrev det”.
Om Lööf intar Lindström sin allvetande position och avfärdar den som ”förlegad” även om han skriver att han inte tror att Lööf har en rasistisk agenda trots ”rasistiska stereotyper”. Så har Lindström talat och ställt allt till rätta. Underhållningsvärdet i en sådan kria är dock betydande.
Men det var inte det jag skulle skriva några rader om. Konsten skall icke glömmas bort. Ett intressant fall om vad som är konst har seglat upp i en artikel av Mårten Arndtzén (P1). Det handlar om Absolut Vodka och utställningen “Message in a Bottle. Art or Ad?” Jag antar att de flesta känner till att en rad kända konstnärer har gjort verk med utgångspunkt från Absolut Vodka-flaskan.
Frågan om konst eller ej, formulerar Arndtzén: ”Konstnärens varumärke i skön förening med Absoluts, alltså. En perfekt win-win. Men är det verkligen konst?
Eftersom The Absolut Art Collection hamnat på Spritmuseum, och inte på någon ’riktig’ konstinstitution – typ Moderna museet – är den frågan faktiskt både relevant och intressant. Här behåller hela samlingen en osäker status, trots alla sina hallstämplade konstnärsnamn. Var det konst dom gjorde här, eller bara reklam för sprit? Och för sig själva.”
Svaret på frågan är inte komplicerat: Självklart är det konst, eftersom kända konstnärer har skapat verk i sin typiska stil. Men samtidigt är det ett beställningsuppdrag (instrumentell användning) som skall fungera som reklam. Vad som händer är att kvaliteten sjunker. Det är inga verk man lånar in till utställningar annat än i mycket speciella situationer.
Inte ens det exempel som Arndtzén drar fram ändrar på detta. Han dröjer vid Dan Wolgers gest att använda sig av Duchamps flasktorkare i vilken han placerar en Vodkaflaska. Därmed menar Arndtzén att ”cirkeln är sluten”, att flasktorkaren är återbördad till sin ursprungliga funktion. Så lätt går det inte, konstnärerna har problemet att när de agerar som konstnärer blir det konst. Så också med Wolgers gest som blir ett verk. Dessutom har den här gesten gjorts många gånger av diverse konstnärer. Det som saknas är att någon i all oskuldsfullhet hänger en flaska till tork på den alldeles speciella Duchampflasktorkaren. I och för sig skulle inte det ändra något. Upphängaren skulle snabbt bli tillrättavisad av museipersonalen som skulle förklara att det här är ingen flasktorkare utan ett konstverk.
