Fallet Lööf passerar inte utan en kraftfullt polariserad diskussion. Var de olika kombattanterna placeras sig brukar inte vara så svårt att räkna ut. Ett bra exempel är Anders Lindberg i Aftonbladet. Jodå, skriver han, man skall ha en viss förståelse för historien. Men historien bör läggas till historien och inte aktualiseras. För att fullborda det lätt fördolda alexanderhugget tar han fram ett citat:
”Som professorn i illustration på Konstfack Joanna Rubin Dranger skrev i ett nyhetsbrev från Svenska kommitten mot antisemitism:
’Det finns en direkt koppling mellan rasstereotypa bilder och avhumanisering, vilket den utbredda konsumtionen av rasstereotypa bilder av svarta under slaveriet är ett exempel på, liksom spridningen av antisemitiska bilder av judar före och under Förintelsen.’”
Man kan med andra ord inte bortse ifrån att någon överkänslig individ kan få för sig att Lööf är ute i grovt rasistiska ärenden. Lindberg talar också om att en uppdaterad Lööf skulle producera en till vår tid anpassad produkt. Och här har vi väl hela härligheten: Den politiskt korrekta anpassade produkten som efter att ha manglats genom alla tänkbara instanser, även de allra mest känsliga och kontextvägrande, skulle kunna föras fram som statligt sanktionerad och med full garanti att den i alla avseenden uppfyller kravet på allas lika värde.
Innehållet i sådant verk kan bli besvärligt att skapa eftersom eventuella konflikter kan uppfattas som avsteg. En möjlighet är att man lanserar fullt rimliga begränsningar av ”allas lika värde”. Dels kan vi här återfinna alla dem onda som förnekar ”allas lika värde”, men även dem som inte förstår att de egentligen förnekar det (därmed blir det ett utmärkt utrymme för den strukturella vardagsrasismen). Detaljerna bör givetvis utredas av en statlig kommission vars betänkande en gång för alla och slutgiltigt skulle lösa det återkommande kränkningssyndromet.