2279: Mångtydigheten och idealismen

Stora konstnärer borde vara stora opinionsbildare men det är knappast fallet. I en tid då samtidskonsten rör de stora politiska frågorna och dessutom vill påverka är det naturligt att just de stora konstnärerna i vår tid gör något. Vi har t ex sett Ai Weiweis (rankad 27) försök vilka hittills inte har förefallit särskilt övertygande. Men även andra vill markera sin ståndpunkt. William Kentridge (rankad 20), en av veteranerna i den samtida mästarklassen, uttalar sig i samband med sin utställning i Berlin:

”For 300 years Europe took everything it could get from its colonies and is directly responsible for the structures of these countries. And now that these people knock on Europe’s door, it shuts down and behaves as if it were generous to let in a tiny, tiny part of this population to whom it inflicted such damage. It is not as if the population of Europe will suddenly grow by 20 or 30 percent, it is about a fraction of a percent. From the outside it looks like incredible greed and selfishness.” (Artnet, Art)

Konstnärer brukar vara idealister och har inte mycket till övers för realpolitik. Därför blir det enkla slagord och den vanliga visan om västvärldens aldrig sinande skuldbörda. I sin konst tar Kentridge (som är från Sydafrika) gärna upp apartheid och kolonialism men undviker pekpinnar:
Jag säger inte: Här är ett verk och det här är tolkningen. Nej. Det är ett verks fragment och betraktaren är inbjuden att fullfölja det för att ge det en eller någon annan betydelse.”

Det är värt att tänka på att just denna mångtydighet är konstens styrka och en vägande del av dess identitet. Och det gör den olämplig för politiska kungörelser. För övrigt är Kentridge ett exempel på att konst med social kritik kan fungera väl. En mycket intressant tecknare och animatör.

03kentridge
Teckning av William Kentridge

Som framgår av artikeln i Artnet är det flera av de stora namnen som prövar sina vingar i flyktingfrågan: Olafur Eliasson (43), Wolfgang Tillmans (25), Anish Kapoor (156).

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer

2278: Någon måste ha förtalat…

Någon måste ha förtalat Dan P., ty utan att ha gjort något ont häktades en morgon. Inte ens Kafka kunde ha föreställt sig att den magiska teatern skulle äga rum i den plats vi så ofta kallar för verkligheten. Långt mindre än att det för en sådan häktning skulle krävas inte mindre än fem poliskonstaplar. Med andra ord kan Dan P. glädja sig åt ännu en skimrande framgång, Det förefaller ju som om han gör konst ”på riktigt”. Konsten, och därom råder en djup konsensus, skall vara överskridande, provocera (framför allt konstvärlden) och utmana maktelitens dryga konventioner. Den får också gärna kombineras med omvärldens surrealistiska missförstånd och småborgerlighetens fadda protester.

Mycket är sålunda tillstädes och Dan P. berättar på sin blogg att den som makten haver har reagerat för några av hans bilder. Bland annat återfinner vi ännu en gång den klassiska hängningsscenen med den legendariske Jallow Momodou. Jag kan inte se annat än att verket, nu i en helt annan och överraskande kontext, kan skänka intensivt liv till debatten om yttrandefriheten. Det har nämligen visat sig att den som sprider detta komplexa verk vidare är ingen annan än Momodou själv. Han visar upp bilden som en del av sitt politiska uppdrag och onekligen har vi här ett exempel på att konst kan påverka människor utanför konstvärlden. Momodous utställningsverksamhet uppmärksammades av flera twittrare som återgav bilden i dess visningssituation. Dan P., självfallet smickrad över detta oväntade intresse, publicerade bilddokumentet på sin blogg. Men även om han var smickrad (vilket jag antar att han borde vara) var han dessutom kränkt eftersom hans upphovsrätt nonchalerats. Detta hände sig i månaden mars men först nu har det sålunda varit möjligt att rekrytera den erforderliga polisstyrkan om fem man i utryckningstillstånd. Det är trots allt inga småsaker vi talar om: En häktning är en häktning är en häktning som skalden skulle ha serverat om denna mäktiga peformance.

En ytterligare bild har också betydande yttrandefrihetsvärde. Bilden är en kommentar till en gruppvåldtäkt på en i övrigt trivsam färja. Den springande punkten är att bilden är försedd med inte mindre än åtta blackface vilka dessutom beskrivs som ”niggers”. Sakligt sett är väl detta en korrekt deskription men frågan är dels om det kan vara kränkande för våldtäktsmännen att inrymmas i sådana, knappast upphöjande epitet och dels om det kan vara så att andra, i sammanhanget givetvis helt oskyldiga, känner sig (eller förmodas känna sig) utpekade.

Dessa frågor får överlämnas till juridiken vilken nogsamt må undersöka huruvida kontext har någon betydelse eller om enbart den affekterade evidenskänslan skall ligga till grund för omdömesförmågan ansträngning att nå ett sobert resultat. Antagligen finns det all grund till att åberopa Kritik der Urteilskraft.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 43 kommentarer

2277: Dagens artikel

Som en del redan har sett har Olle Lönnaeus skrivit (med fina bilder av Peter Frennesson) en artikel om mig i Sydsvenskan. En alldeles nyanserad artikel dock med ett inslag som är felaktigt:

”Varje vecka spelar han fotboll med sitt gubbagäng. Ibland tar han en löprunda med livvakterna i släptåg.”

Det är inget gubbagäng som spelar även om det finns en del äldre spelare. Återväxten är god och vi har många spelare i åldersgruppen 16 – 30 år. Dessa, ofta aktiva spelare, för med sig att vi lite äldre måste höja vår nivå några steg. Min konditionsträning under det senaste halvåret har gett resultat, nu är det bara snabbheten som skall tränas upp. Det som Frennesson skriver ”Ibland tar han en löprunda” är missvisande. Jag springer målmedvetet tre gånger i veckan och har inriktat mig på 2 km. Den här veckan hade jag tänkt mig att sänka rekordet (11 min 18 sek) men oturligt nog drabbades jag av en förkylning. Jag är inte helt tillbaka från den men igår, trots tunga ben, hade jag den hyggliga tiden 11.27. Nästa helg skall det blå åka av. Samtidigt medger jag att min löparkarriär har kommit igång rätt sent. Å andra sidan kan man se att den tendensen är tydlig i mitt liv. Dessutom har jag en benägenhet att dra igång synnerligen långvariga projekt. Nimishistorien har nu fått 36 år på nacken. I artikeln berättas om de problem som nu har uppstått med transportfordonen. Det löser sig säkert, det har funnits värre svårigheter att ta mig genom. RH-projektet är jämförelsevis ännu i startgroparna, inte ens tio år på nacken.

Publicerat i Projekt | 11 kommentarer