Stora konstnärer borde vara stora opinionsbildare men det är knappast fallet. I en tid då samtidskonsten rör de stora politiska frågorna och dessutom vill påverka är det naturligt att just de stora konstnärerna i vår tid gör något. Vi har t ex sett Ai Weiweis (rankad 27) försök vilka hittills inte har förefallit särskilt övertygande. Men även andra vill markera sin ståndpunkt. William Kentridge (rankad 20), en av veteranerna i den samtida mästarklassen, uttalar sig i samband med sin utställning i Berlin:
”For 300 years Europe took everything it could get from its colonies and is directly responsible for the structures of these countries. And now that these people knock on Europe’s door, it shuts down and behaves as if it were generous to let in a tiny, tiny part of this population to whom it inflicted such damage. It is not as if the population of Europe will suddenly grow by 20 or 30 percent, it is about a fraction of a percent. From the outside it looks like incredible greed and selfishness.” (Artnet, Art)
Konstnärer brukar vara idealister och har inte mycket till övers för realpolitik. Därför blir det enkla slagord och den vanliga visan om västvärldens aldrig sinande skuldbörda. I sin konst tar Kentridge (som är från Sydafrika) gärna upp apartheid och kolonialism men undviker pekpinnar:
Jag säger inte: Här är ett verk och det här är tolkningen. Nej. Det är ett verks fragment och betraktaren är inbjuden att fullfölja det för att ge det en eller någon annan betydelse.”
Det är värt att tänka på att just denna mångtydighet är konstens styrka och en vägande del av dess identitet. Och det gör den olämplig för politiska kungörelser. För övrigt är Kentridge ett exempel på att konst med social kritik kan fungera väl. En mycket intressant tecknare och animatör.
Teckning av William Kentridge
Som framgår av artikeln i Artnet är det flera av de stora namnen som prövar sina vingar i flyktingfrågan: Olafur Eliasson (43), Wolfgang Tillmans (25), Anish Kapoor (156).