I vår tid har ordbyten blivit ett angeläget spörsmål. Inte utan att jag kommer att tänka på Heinrich Böll och hans Doktor Murkes samlade tystnad. I denna samling figurerar oraklet Bur-Malottke som har börjat betvivla om ”Gud” är rätt ord. Han bestämmer sig för att i sina inspelade radioföredrag ändra ”Gud” till ”detta högre väsen som vi tillber”. Det blev 27 stycken. I konstens ödmjuka tradition brukar det vara så att det som har gått ur reguljärt bruk är användbart som konstnärligt material vilket också blir fallet i den här berättelsen.
Vår mångkunnige kommentator Adam nämnde igår det outgrundliga radarparet Gilles Deleuze och Félix Guattari. Jag tycker inte att detta skall fara värdshus förbi. Visserligen får man nog säga att deras insats har passerat sitt bästa men då brukar det vara dags för att återfinna dem i en något senkommen dogmatik. Göteborgs konstmuseums skriftserie Skiascope har utkommit med sitt åttonde nummer som behandlar 1700-talet (med det inte oväntade tillägget ”speglat i nuet”). Här kan man läsa att ”De franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari hävdar att varje deterritorialisering, det vill säga varje nedbrytning av gränser och hierarkier, alltid följs av en reterritorialisering där nya gränser och hierarkier upprättas.” Det hade kanske inte varit nödvändigt att hänvisa just till dessa och deras ståtliga begreppsapparat för att inse detta enkla faktum. Hur som helst bär de själva syn för sägen och de nya gränserna och hierarkierna har nu nått konstforskningen. Auktoriteten är Foucault, förstås, och han kan numera användas till lite av varje. Ta t ex det alltmer problematiska begreppet rasism. Det finns egentligen inte något sådant utan är bara en diskurs där varje tid sätter gränserna för vad som är och inte efter behag.
Jag får anledning att återkomma till Skiascope 8.
Något har jag gemensamt med Salvador Dalí. Hans favoritfärg är neapelgult (artnet) och det är också min. Jag har fyra sorters neapelgult och använder dem alla. Dalís andra favorit är ultramarin och även där får jag hålla med honom. Jag har tre sorters ultramarin och de går åt lika ofta som neapelgult. Dessutom är dessa två Vermeers van Delfts viktigaste färger.
Vad händer när Félix Guattari skruvar i en glödlampa?
De leuze.
Häpp!
Gillar de franska filosoferna som kallas moderna. Ordvrängning, höga tankar och espri på hög nivå.
Är brukbart mot valfri meningsmotståndare. Smått obegripligt att det inte gjorts rent hus med alla postisar inom kulturvänstern genom att avända de fransmän de blott och bart lärt sig citera dunkla koder från.
Lyotard glömde en berättelse som inte dött, den vänsterliberala, MSM, korridoren, den förtryckande snällismen eller hur den nu än benämnes. Den är nu på väg att implodera och med den alla pseudopostisar.
Lars/ BGV: Jag tycker man bör dela upp postmoderna tänkare i den franska och den amerikanska skolan. Den franska kom först, och influerade den amerikanska. Den franska är mer filosofisk och försöker förklara hur våra begrepp om världen blir till, medan den amerikanska är mer pragmatisk, försöker utveckla användbara metoder. Det framstår som ganska bisarrt att utveckla metoder ur så svårlästa böcker som den franska postmodernismens, med det är det den amerikanska postmodernismen mkt kommit att handla om. Dessutom har det visat sig att dessa amerikanska metoder ibland gått emot vad fransmännen menat.
Ett bra exempel på det är Edward Said, amerikansk postmodernist (född i Jerusalem men verksam i USA) som, starkt influerad av Michel Foucault, utvecklade sina teorier om postkolonialism. Finns en berömd historia om hur Said reser till Frankrike, träffar Foucault och blir alldeles paff! Visar sig nämligen att Foucault är Israelvän och kritisk till Palestina – raka motsatsen till Said. Under samma resa träffar Said även Simone de Beauvoir, som ska delta i en manifestation mot att kvinnor bär slöja. Said vet inte vad han ska tro. Allt han tycker sig lärt av de franska tänkarna, dvs. att västvärlden inte ska pådyvla andra kulturer sina ideal, eftersom det är maktutövning, går Foucault och de Beauvoir emot! Besviken och förvirrad reser han hem igen till USA.
Jean Francois Lyotard är också intressant. Han är antagligen den som populariserade begreppet postmodernism. Dock kan man fråga sig om Lyotard var så jävla glad över att vi inträtt i ”det postmoderna tillståndet”. Man kan lika gärna se Lyotards förkunnande av postmodernismen som en sorgesång. Det var ju absolut ingen utopi han målade upp.
Vad händer när mohammad skruvar i en glödlampa => De leuze!
Så jag flyttar över mig och Molly.
Molly skriver:
2016 13 maj kl. 10:02
En deterritorialisering – liksom reterritorialisering må vara nya uttryck, men är urgamla företeelser i människans historia. De beskriver spridningseffekten då förfäder flyr från överbefolkade områden till nya för att söka ett bättre liv. De som flyr från sitt område har blivit bortjagade. För att överleva söker de skapa en område för sig själv. Försvar av områdena ingår i processen. Så har människosläktet besatt hela vårt klot. Och utvecklat sin egen livsform. I dagens värld når oss nyheten att man i Danmark fått nya härskare och lagar i Norrebro. De som numera är bosatta där har bestämt att där råder sharialagar. Danska krogar blir attackerade. Gäster körs ut. Är Danmarks – exemplet en beskrivning på den nya termen reterritorialisering?
Krister skriver:
2016 13 maj kl. 11:21
Det är nog riktigt Molly och det pågår ju reterritorialisering på många håll här också i ”utsatta områden”, som man säger. Det är väl enda ”logiska” förklaringen till varför man attackerar blåljuspersonal som är där för att hjälpa de ”utsatta” och tv-team mm. De är utomstående organisationer fån ett parallellt samhälle med andra lagar som inkräktar på deras territorie.
Vi kommer få se många nya fenomen i samhället framöver som visar hur oerhört naiv invandrings- och integrationspolitiken är och har varit.
OT
Och vad händer när en mogen kvinna ska behöva dras med en valp. Isabella Lövin ser redan besvärad ut av den ihärdigt flinande. Tror nog inte den sammansättningen kommer att fungera särskilt länge.