Curatorerna håller fortfarande utställningarna i strama tyglar. Och ännu har konstvärlden inte något bättre att tillgå som aktuell värdemätare än biennalen. Om en dryg månad skall en svensk curator i elden, Maria Lind skall curatera Gwangjubiennalen i Sydkorea. Den här biennalen har erövrat en plats i samtiden som imponerande och resursrik. Samtidigt får man tillägga att den, likt praktiskt taget alla asiatiska biennaler, inte har något större inflytande utan mest är en uppvisning av det som redan visats i västvärlden.
Hur kommer det då att gå för Maria Lind? Kraven är inte alltför stora och Lind är en erfaren curator. Dessutom kan man räkna med att det blir en biennal med politisk profil. En garanti för att det skall gå vägen kan man ana i hennes toppning av laget med Hito Steyerl (159), Anton Vidokle (2283 – Vidokle är dock i första hand curator och skapare av bland annat e-flux journal)) och Raqs Media Collective (406).
Linds tema för utställningen är The Eighth Climate (What Does Art Do?). ”Det åttonde klimatet” är hämtat från den esoteriska geografin och det är helt i sin ordning att söka en sådan utgångspunkt. Men sedan har vi problemet hur man landar detta i den praktiska hanteringen. Ty curatorn skall i regel förmedla en mera handfast vara. Lind tänker sig en koppling till den globala uppvärmningen vilket förefaller mig vara en lite väl tillrättalagd lösning. Tyvärr blir det ännu värre när Lind ägnar sig åt en gammal föreställning om konsten som mystisk seismograf. Hon tänker sig konstens kapacitet som siare av framtiden. Detta, menar Lind, är varken konst för konstens skull eller konst som nyttighet. Hon har förstås rätt i det men det hjälper föga, konsten som ”före sin tid” är en hopplöst romantisk idé. Den enda sanning som kan återfinnas i den tanken är att konst förmår att skapa en konst som konstvärlden understundom måste ha lite tid på sig för att acceptera.
Ett något oväntat uppslag som Lind tar med sig till Gwangju är Jättebjörnlokan genom ett projekt av Ingela Ihrman. Man kan förstå vad som lockar. Jättebjörnlokan är en icke önskvärd invandrare som kan “hota befintlig biologisk mångfald och orsaka socioekonomiska skador”.
Frågan är dock hur användbar metaforen Jättebjörnlokan kan vara. Lind vill i varje fall veta
”Vilka berättelser skapas kring de besvärliga arterna, kring skadedjuren och ogräset?”
Men det är möjligt att konstvärlden kan fascineras av Jättebjörnlokan. Det lär i varje fall vara biennaldebut för detta fenomen.