2318: Diverse ingångar till konsten

Postat den 2016 7 augusti av Lars Vilks

På min lott har fallit att stå upp för yttrandefriheten, ett ämne vars popularitet fortfarande håller i sig efter ett antal år med toppnoteringar. Igår fick jag säga några ord om detta fenomen i P1. Som en ouvertyr till Sommarpratarna. Inga märkvärdigheter, till det var mitt inslag (som ingår i en serie) alltför kort.

Den offentliga konsten i Sverige är överväldigande och varje år tillkommer mängder av mer eller mindre intressanta gestaltningar. Alls inte att förakta, se här några exempel hos Statens Konstråd. Men det är ofrånkomligen så att den offentliga konsten praktiskt taget alltid är godkänd enligt etablissemangets alla gällande normer och värdegrunder. Därför blir resultatet, ehuru fyndigt och tilltalande, en stillsam historia. Eftersom dagens konst mer än gärna lutar sig mot det politiska har även detta en potential i den offentliga konsten. Ett intressant exempel är Runo Lagomarsinos Europa i Göteborgs hamn. Lagomarsino är ett av Sveriges främsta namn i internationella sammanhang med ranking 808.

Nå, Lagomarsino har gestaltat ID-porten i Göteborg, alltså en terminal där all gods- och containertrafik kontrolleras. Det är lätt att ana att här finns ett aktuellt ämne lätt åtkomligt. Konstnären har också gjort vad man kan förvänta sig och utvecklat en postkolonial kritik av upplysningssamhället och den patriarkaliska ordningen. Lagomarsinos gestaltningar brukar vara estetiskt känsliga. Inte heller är det särskilt lätt att fatta poängerna i hans verk. Men det som jag finner problematiskt är att när man väl har fått nyckeln, ty en sådan finns alltid, är tolkningen fatalt entydig. Fredrik Svensk har skrivit om projektet på Kunstkritikk. Svensk berättar att han frågat om verket föranlett några kommentarer från lastbilschaufförer och andra brukare men något sådant hade man inte märkt (visst, konst av den här dimensionen är ändå avsedd för konstvärlden). Svensk jämför Lagomarsino med den österrikiske arkitekten Adolf Loos (1870-1933) och får därvid tillfälle att avfyra en rasistsalut eftersom Loos (som är berömd för sin kritik av byggnaders ornamentik och föregångare till funktionalismen) hyste åsikten att den moderne västerländske mannens kultur var överlägsen alla andra.
Svensk undrar vidare om några privatpersoner kommer den här vägen och får veta ”att det varje sommar kommer irländare med husvagnar för att arbeta på vägbyggen i Sverige.” Onekligen en intressant sidolinje i recensionen som öppnar frågan ”Är det där de kommer in?” Ty irländska asfaltsläggare har inte det bästa rykte. Det är nog inte bara fråga om orättfärdig diskriminering eftersom inte ens ETC kan blunda för problemet.

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 162 kommentarer

2317: Dans på de saligas ängder

Postat den 2016 6 augusti av Lars Vilks

Mycken förnumstig lärdom står att finna i ledarskribenternas kadrar. Åtskilligt att meditera över, ta t ex Linnea Swedenmarks råd (Aftonbladet) till den sittande regeringen
”Målet för en socialdemokratisk regering är inte att få en rubrik i kvällstidningarna om bra opinionssiffror i en mätning, utan att bygga landet starkare.”

En klurig formulering. Visserligen kan man byta ut partinamnet mot vilket annat parti som helst men frågan är om det hjälper. För politiken är det och förblir dess huvudsak att vinna röster. Utan röster är man inget. Med röster gäller det att behålla dem. I politikens utövande rör det sig om att inte företa sig något som innebär röstförluster.

Swedenmarks vision handlar om att socialdemokraterna skall agera med fasthet och följa sina ideologiska grunder, dvs. att ta från de rika och ge till de fattiga:

”Visa att Sverige har råd med en välfärd som kan ge Solbritt [cancersjuk pensionär] en operation i tid. En välfärd där pensionärer har råd att äta sig mätta. Även om den finansieras med att de ¬rikaste får betala högre skatt. Den ¬konflikten är inget att vara rädd för.”
Ledartexten, och kanske är det så att det är dess förtvivlade förhoppning, att politikerna kan styra världen och bestämma vem som får vad. Frågan man återkommer till, men som inte har någon plats i ledartexterna, hur mycket politikerna kan påverka. Självfallet är det så att det ekonomiska utrymmet inte kan göras större av politikerna som ändå framhärdar med att påstå sig kunna skapa hundratusentals nya jobb. Men det går att göra vissa omfördelningar. Fast med försiktighet eftersom den ekonomiska balansen inte får rubbas. Det går t ex att minska skatten och ge den arbetande delen av befolkningen ett något större ekonomiskt utrymme. Men sådant kostar (t ex genom sociala försämringar) och därför går det också bra att öka skatten och förbättra välfärden. Nackdelen med det senare är att det inte är någon god reklam för en regering att öka skatterna. Politikernas uppgift är främst symbolisk, att det verkar som om de gör något genom att ständigt komma med förslag eller genomföra ytterst små förändringar. Swedenmark önskar sig lite större förändringar vilket är lätt för en ledarskribent att dra fram. Samtidigt är hon lite feg, varför inte kräva att socialdemokraterna skall gräva upp sina revolutionära rötter och en gång för alla göra slut på kapitalismen?

Publicerat i politik | 8 kommentarer

2316: Återupptäckter efter slakthuset

Postat den 2016 3 augusti av Lars Vilks

Som synes har jag inte skrivit på några dagar. Sådant händer ibland när andra saker kommer i vägen. Men det har heller inte varit nödvändigt eftersom kommentarerna (som utvecklat sig till en duett) har förmedlat ett stycke sublim konstpoesi i minimalistisk anda. Det uppkomna verkets titel skulle mycket väl kunna vara ”Resonemang i slakthuset”. Om fiktionen någon gång överträffar verkligheten torde ändå de intressantaste skapelserna kretsa kring motsatsen. Och rentav hade jag aldrig räknat med ett sådant inslag i RH-projektet.

Nåväl, det är tid att återvända till konstvärlden. Artnet berättar om ett pågående intresse för glömda konstnärer (levande eller döda) i akt och mening att dra upp dem ur glömskan. Ett sådant exempel (som jag har skrivit om tidigare) är 101-åringen Carmen Herrera som till slut har fått sin separatutställning på Whitney. Även om Herrera borde ha fått större uppmärksamhet långt tidigare har vi frågan om varför det sker just nu. För det sker inte av sig själv som man konstaterar i artnets artikel. Det krävs pådrivare och inte minst kan marknaden hjälpa till. När vi nu lever i en tid då prisbilden för kvinnliga konstnärer har stark uppgång är det läge för att sätta fart på Herreras verk. Detta skall dock inte frånta det berättigade att återupptäcka en pionjär.

Publicerat i om utställningar m m | 37 kommentarer