Vilks.net

Fallet Teratologen har blivit en liten konstdebatt, Anders Johansson har tagit till orda (Aftonbladet) och talar varmt om konstens autonomi. Det är upplyftande att konsten kommer på tal, speciellt med tanke på att den ständigt tvingas slira på den instrumentella sidan. Dessutom lite omväxling sedan åtminstone jag tröttnat på det ständiga idisslandet om de överväldigande farorna med den alltid ökande rasismen, den alltid ökande nationalismen och de allt fler uppdykande svenska värdena. Dock är det otänkbart att en kulturartikel skulle kunna undvika att beröra dessa ögonstenar. Anders Johansson, som försvarar Teratologen som författare meddelar samtidigt att han ser med stor oro på det heta ämnet svenska värden.
Johansson har naturligtvis rätt i att Teratologen inte spelar någon politisk roll. De som läser hans böcker måste antingen vara litterära finsmakare eller fångade av en ovanlig perversion. I varje fall är Johanssons argument att betraktaren skapar verket och författaren enbart är en förmedlare till uppkomsten av den skapande akten. Han har i princip rätt i detta men ett par tillägg bör göras. Det räcker inte med att det är fråga om ett konstnärligt verk. Om författaren skall gå fri får det röra sig om något som av konstvärlden (i det här fallet den litterära sektionen) ses som kvalitet. Just i det här fallet är det högst väsentligt eftersom det trots allt rör sig om att frikänna en upphovsman från en ytterst olämplig position. Varför den litterära världen ser kvaliteter i verket är inte svårt att lista ut. Verket är originellt, det tillhör en genre (låt oss kalla den ”det osmakligas estetik”) och verket är helt uppenbart mångtydigt.
M en även om Johansson – i god konstteoretisk anda med en betande dosering av författarens postmoderna död – friskriver Teratologen (författare och verk) är saken långt ifrån klar. Trots allt är Johansson inte litteraturvärldens allsmäktige. Fastän man kan vara tämligen säker på att Teratologens nu rätt gamla klassiker kommer att kvarstå i litteraturhistorien, har hans namn blivit kontroversiellt och som man redan har sett har åtskilliga kritiker tagit avstånd. Man får räkna med att den här författaren i fortsättningen kommer att förknippas med antisemitism och att hans verk därför framgent kommer att framstå som problematiska

Den rena provokationen, alltså provokationen för provokationens skull är ytterst svår att åstadkomma, främst för att ingen kan komma på tanken. Däremot lever idén om den rena konsten, alltså konst för konstens skull kvar. Konstens egenvärde uppfattas vanligen som det estetiska men riktigare är nog att tala om förpackningen och/eller distansen. I kontrast till innehållet/meningen/åsikten. Konsten äger dock en komplexitet som gör det svårt att utan vidare säga vad som är vad. Det är t ex inte givet att en framlagd åsikt faktiskt är en åsikt, det kan vara en förpackning eller något som skall markera en distans.
Sådana frågor äger en ständig aktualitet, inte minst i vår tid när gränsdragningen mellan de goda och onda åsikterna inte bara är skarp utan även medför omfattande konsekvenser för de inblandade. Det granskas i jakten på syndare. I första hand för att, ty detta Herrens hus är förlåtande mot den som uppriktigt ångrar sina synder, få dem på den rätta vägen, men även för att ringa in lysa de förlorade i evigt bann. Allmänt känt är att alla är syndare och därför bör ingen undgå granskning. Även konstnärer bör granskas trots att dessa nästan alltid bekänner sig till de heliga åsikternas enfald.

Expo:s verksamhet är inte helt olik inkvisitionens. Syndaren skall ertappas och utstå det strängaste av vår tids moderna straff: Uthängning och social uteslutning. Konstnärer kan vara problematiska att döma och även Expo har uppenbara svårigheter att få en fullständig klarhet i fallet Nikanor Teratologen. Denne författares mest kända verk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Förensligandet i det egentliga Västerbotten är inte precis någon barnboksläsning utan fyllda av den värsta tänkbara antisemitism och omänskligt våld. Helt okänt har det inte varit att författaren ägnat sig åt att framträda på nätet med antisemitiska uttalanden. Expo har lyckats härleda att den använda signaturen med största sannolikhet tillhör Nikanor Teratologen eller kanske snarare Niclas Lundkvist. För här någonstans börjar problemet med konsten. Författaren är som konstnär immun mot kritik eftersom man får utgå ifrån att det publiken tar del av är fiktion och att man brukar kunna vara förvissad om att en konstnär hyser rätta åsikter. Om så inte är fallet föreligger problemet om man skall dela upp verk och person. Och här är det inte så lätt att komma överens. Man kan jämföra Magnus Ullén (Aftonbladet) och Carl-Michael Edenborg (Aftonbladet). En ytterligare komplikation är att det inte är givet när författaren framträder och när eventuellt en privatperson (utan konstnärligt skyddsnät).
Man kan naturligtvis tycka att om någon tar i som Teratologen/Lundkvist verkar det inte rimligt att det skulle vara på riktigt. Eller så är det så översvallande att det passerar alla de vanliga rasistgränserna. Litteraturvärlden har i alla fall något att fundera över. Skall den stöta ut samtidssyndaren eller är han redan en klassiker? Ty så brukar det vara att varje samtid visar stort överseende med forna tiders heta åsikter och låter verken verka. Konsten är till syvende och sist ogenomtränglig. Inte för att den ÄR det utan för att konstvärlden har bestämt det.