2321: Höstlig stillsamhet i konsten

Postat den 2016 16 augusti av Lars Vilks

Om några veckor rullar höstens konstscener igång. Alldeles givet är att konsten alltid eftersträvar att skapa något nytt och omtumlande, men idag också med en viss nyttoeffekt (angeläget ansvar) och något som kan ge medieuppmärksamhet och publik.

I vanlig ordning kommer man inte förbi biennalerna som nu tornar upp sig. Jo, det klagas på biennalformatet men det har visat sig ytterst svårt att finna något bättre. Trots allt är det rimligt att förbereda en utställning under två år, det behåller aktualiteten och ger tillräckligt med andrum för att hinna med. Ofrånkomligt är att man inte kan klaga på valen av curatorer. Unga och gamla, med beaktande av genus och geografisk spridning. Och kunniga.

Jag har skrivit om det tidigare, problemet med att curatorerna fixerar sina utställningar med teman och tematiska utläggningar. Det ser fint ut på papperet men dels låser det fast de utställda projekten i en bestämd läsning och dels blir utställningen på ett märkligt sätt avklarad så snart vi har hört ”curator’s statement”. Så småningom kommer kritikerna och kommer vanligtvis fram till att utställningen inte kan leva upp till de formulerade förutsättningarna. Dessutom har vi den för konsten oundvikliga politiken som numera är som en hal ål. Får man tag på den blir det för rakt och slinker den iväg blir det för lite.

I São Paulo leder den tyske curatorn Jochen Volz ”Live Uncertainty”: “focus on notions of uncertainty to reflect on the current conditions of life and the strategies offered by contemporary art to harbor or inhabit uncertainties. The exhibition sets out to trace cosmological thinking, ambient and collective intelligence, and systemic and natural ecologies.”

Corinne Diserens från Schweiz leder Taipeibiennalen via “Performative apparatuses,” “trans-disciplinary artistic experiences,” och “the catalytic role of museums”.

Lägg märke till “trans-disciplinary artistic experiences”. I Shanghai har man Shanghai Projects, en ambitiös verksamhet där veteranen Hans Ulrich Obrist medverkar. Här finns utrymme för två saker som har blivit återkommande, hur man skall förändra biennalerna och betydelsen av konstens allt större intresse för det ”multidisciplinära”:

”The conference will focus on the biennial format and its multi-layer discourse in the 21st century, examining the limits within cultural specializations and seeking to discover whether this affects the biennial format’s ability to be applied beyond cultural fields. It will also consider what the recent multidisciplinary turn in biennials means for the future of the traditional format.”

Mig förefaller det mest som en tomgång på idéer. Multidiscipliner har varit med länge som injektioner för konstens förnyelse. Men hittills har vi inte sett någon tillstymmelse till att det skulle kunna gå andra vägen, att konsten skulle få en ny publik.

Nej, det som skulle behövas är en biennal som åstadkom ett överväldigande missljud i konstvärlden.

Publicerat i Biennaler | 7 kommentarer

2320: Konstsystemet identitetsproblem

Postat den 2016 13 augusti av Lars Vilks

Flyktingkrisen har en given plats i konstvärlden och när den välkända curatorn Katerina Gregos inbjöds att göra en utställning på den grekiska ön Samos var det mer eller mindre oundvikligt att hon deklarerade “I can’t imagine doing an exhibition about anything other than the refugee crisis”. Sedan är naturligtvis frågan vad en sådan utställning skall tjäna till. Givetvis är det lovvärt och angeläget men för vem och till vad? I Artnets artikel är underrubriken ”Can art help to convey the bigger context of the crisis?” Man kan ju bara konstatera att konstens insats i frågan är försumbar förutom i konstvärlden, där en åtminstone får en viss uppmärksamhet.

Ett sätt att närma sig konstens flyktingsengagemang är att läsa en text av Nav Haq. Nav Haq, curator vid samtidskonstmuseet i Antwerpen. Han är också utsedd till curator för nästa års Göteborgsbiennal. Det tema han har lagt fram för biennalen är föjande: ”Jag kommer undersöka ett ämne av grundläggande sociokulturell relevans, nämligen det om det sekulära samhället. Vad händer med sekularismen i tider av kris? Vilken roll bör sekularismen ha i dagens samhälle? Och vilken roll får kulturen när de politiska strukturerna fallerar? Kanske kan nya och oväntade allianser skapas i arbetet för en ny form av sekularism.” Intressant även om man inte skall förvänta sig för mycket. Vi kan utgå ifrån att konsten kommer att ställa sig i vägen.

Men tillbaka till hans text från 2015. För en gång skull finner vi en utgångspunkt i den institutionella teorin. I och för sig är det inga stora överraskningar som han kommer med men det fixerar mycket av samtidskonstens problem, i vidaste bemärkelse dess identitetspolitik. Han har en rad exempel på detta men man kan nöja sig med att tänka ”konstsystemet” och dess koder. Vad som än påstås är det onekligen så att konsten är det viktigaste i konsten. Utan konst ingen konst. Därför blir alltid konstnären intressantare än det dunkla budskap som på ett eller annat sätt brukar dyka upp. Förtydligas budskapet blir konsten genast sämre. Sålunda gäller det för de inblandade konstagenterna att se till sin identitet ty utan att markera den kan man inte räkna med karriär och framgång. Och för att nå detta är det nödvändigt att känna till vad som är önskvärt i samtidskonsten (för det är den som räknas). Flyktingkrisen, t ex, är ett i den världen angeläget och ett helt korrekt tema men samtidigt besvärligt att hantera. Den politiska verkligheten är påträngande och är svår att undvika vilket försvagar det konstnärliga uttrycket. Men även en rad andra angelägna politiska frågor drabbas av samma problematik. Ett sätt, som Haq beskriver kritiskt, är den mera direkta identitetspolitiken, dvs. att konstnärer definierar sig som mer eller mindre marginella grupper (i t ex feministisk eller postkolonial anda) – och kan göra karriär genom att ge konstvärlden, som alltid hämtar sin potential från (det västerländska) konstsystemet, och så kan konstvärlden visa upp sin mångkultur och öppenhet.

Det är besvärligt men Nav Haq visar en smula optimism angående hur man skall ta sig ur det rådande konstsystemet: “But, most significantly, we must acknowledge that we cannot find this progress unless we gain the belief that artists just might possess more intelligence than the art system in the act of touching the real.”

Blygsamt nog vänder han sig till konstnärerna och nämner inte sitt gebit. Men det är förstås inte intelligensen det är fel på. Snarare pragmatiken. Vem vill arbeta i motvind och gå miste om stipendier och utställningar genom att sätta sig upp mot systemet? Och för den delen, hur kommer Nav Haq att hantera sin biennal, en av de starkaste kuggarna i konstsystemet?

Publicerat i Biennaler, konstteori, om utställningar m m | 6 kommentarer

2319: Lite mera humbug och relativisering

Postat den 2016 10 augusti av Lars Vilks

Det sekulära samhället får sina förstulna törnar. DN Debatt för fram något som får betraktas med avsevärd skepsis. En religiös allians (Kristendom-Islam-Judendom) gör ett samfällt försök att berättiga religionen. Man får säga att Kristendomen och Judendomen är moderniserade och att de inte har något betydande inflytande i den politiska sektorn. Den svaga länken är förstås Islam men den religionen har samtidigt en särställning eftersom kritik mot denna lätt uppfattas som både som hets mot folkgrupp och olämpligt beteende.

Inledningsvis skrivs det:

”Varje gång en människa fråntas liv och värdighet är det ett angrepp på den tro som utgår från att alla människor är skapade av Gud. Likväl väcker ett våldsdåd utfört i ett Guds hus särskilda känslor av vrede, förvirring och rädsla. Finns det inga som helst gränser för barbariet? Hur skyddar vi oss om inte ens heliga platser är fredade längre?”

Man lägger märke till att ”heliga platser” skall väcka ”särskilda känslor”. Ett angrepp mot Charlie Hebdos redaktion blir med den logiken lite mera acceptabelt vilket nog får sägas vara en besynnerlig tanke. Man borde likaväl kunna skriva ”Hur skyddar vi oss om inte ens platser för yttrandefriheten är fredade längre?”

Därefter uppmanar man till fred mellan ”världsreligionerna” och avvisar kulturkamp trots att striden mellan Islam och Kristendom på sina håll knappast bryr sig om ett upprop om fred.

Därefter kommer ett försök att relativisera Islams hårdhänta suror genom att hänvisa till Matteus 10:34: ”Jesus talar om att han inte har kommit med fred utan med svärd (Matteus 10:34) – en vers som också den, om den tas bokstavligt, uppmanar och legitimerar våld.”

Textens fortsättning undviker man: ”Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att ’sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder”. Det torde vara självklart att det vad som avses är söndring, där ”svärdet” är en symbol, vilket är självklart eftersom det rör sig om en ny syn på religionen. Det finns ju inget annat som tyder på att Jesus var benägen att ta till vapen på det sätt som man kan finna i Koranen.

Och sedan dyker det upp ett litet inpass som man kan förundras över:

”Än en gång visar det sig: förvisningen av religion till det privata är en dålig lösning. Den berövar allmänheten den rikedom som finns i religiösa traditioner och leder till den intelligenta religionskritikens förfall. Inte heller är den fullständiga sekulariseringen (sekularism) en lösning. Politiskt eller ideologiskt motiverad terrorism och sekulära diktaturer har funnits i många skepnader och finns än i dag.”

Logiken är inte den bästa: Eftersom ett sekulärt synsätt kan skapa terrorism och diktatur är det inte någon bra lösning. Religionen skall tydligen ges en betydande roll i det politiska livet.

Trosdogmer som recept mot förfallen sekularism är tydligen det man kämpar för. Religionerna skall med andra ord avmoderniseras, åtminstone lite grann, för att det skall bli lite bättre i världen.

Sådana dumheter bör man nog se upp med.

Publicerat i politik | 11 kommentarer