2320: Konstsystemet identitetsproblem

Flyktingkrisen har en given plats i konstvärlden och när den välkända curatorn Katerina Gregos inbjöds att göra en utställning på den grekiska ön Samos var det mer eller mindre oundvikligt att hon deklarerade “I can’t imagine doing an exhibition about anything other than the refugee crisis”. Sedan är naturligtvis frågan vad en sådan utställning skall tjäna till. Givetvis är det lovvärt och angeläget men för vem och till vad? I Artnets artikel är underrubriken ”Can art help to convey the bigger context of the crisis?” Man kan ju bara konstatera att konstens insats i frågan är försumbar förutom i konstvärlden, där en åtminstone får en viss uppmärksamhet.

Ett sätt att närma sig konstens flyktingsengagemang är att läsa en text av Nav Haq. Nav Haq, curator vid samtidskonstmuseet i Antwerpen. Han är också utsedd till curator för nästa års Göteborgsbiennal. Det tema han har lagt fram för biennalen är föjande: ”Jag kommer undersöka ett ämne av grundläggande sociokulturell relevans, nämligen det om det sekulära samhället. Vad händer med sekularismen i tider av kris? Vilken roll bör sekularismen ha i dagens samhälle? Och vilken roll får kulturen när de politiska strukturerna fallerar? Kanske kan nya och oväntade allianser skapas i arbetet för en ny form av sekularism.” Intressant även om man inte skall förvänta sig för mycket. Vi kan utgå ifrån att konsten kommer att ställa sig i vägen.

Men tillbaka till hans text från 2015. För en gång skull finner vi en utgångspunkt i den institutionella teorin. I och för sig är det inga stora överraskningar som han kommer med men det fixerar mycket av samtidskonstens problem, i vidaste bemärkelse dess identitetspolitik. Han har en rad exempel på detta men man kan nöja sig med att tänka ”konstsystemet” och dess koder. Vad som än påstås är det onekligen så att konsten är det viktigaste i konsten. Utan konst ingen konst. Därför blir alltid konstnären intressantare än det dunkla budskap som på ett eller annat sätt brukar dyka upp. Förtydligas budskapet blir konsten genast sämre. Sålunda gäller det för de inblandade konstagenterna att se till sin identitet ty utan att markera den kan man inte räkna med karriär och framgång. Och för att nå detta är det nödvändigt att känna till vad som är önskvärt i samtidskonsten (för det är den som räknas). Flyktingkrisen, t ex, är ett i den världen angeläget och ett helt korrekt tema men samtidigt besvärligt att hantera. Den politiska verkligheten är påträngande och är svår att undvika vilket försvagar det konstnärliga uttrycket. Men även en rad andra angelägna politiska frågor drabbas av samma problematik. Ett sätt, som Haq beskriver kritiskt, är den mera direkta identitetspolitiken, dvs. att konstnärer definierar sig som mer eller mindre marginella grupper (i t ex feministisk eller postkolonial anda) – och kan göra karriär genom att ge konstvärlden, som alltid hämtar sin potential från (det västerländska) konstsystemet, och så kan konstvärlden visa upp sin mångkultur och öppenhet.

Det är besvärligt men Nav Haq visar en smula optimism angående hur man skall ta sig ur det rådande konstsystemet: “But, most significantly, we must acknowledge that we cannot find this progress unless we gain the belief that artists just might possess more intelligence than the art system in the act of touching the real.”

Blygsamt nog vänder han sig till konstnärerna och nämner inte sitt gebit. Men det är förstås inte intelligensen det är fel på. Snarare pragmatiken. Vem vill arbeta i motvind och gå miste om stipendier och utställningar genom att sätta sig upp mot systemet? Och för den delen, hur kommer Nav Haq att hantera sin biennal, en av de starkaste kuggarna i konstsystemet?

Det här inlägget postades i Biennaler, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

6 svar på 2320: Konstsystemet identitetsproblem

  1. Molly skriver:

    Det är inte mer intelligens som behövs! De intelligenta personer som saknar kreativitet,
    arbetar inte i motvind, de sätter sig inte emot systemet, för då går de miste om stipendier och möjligheter att ställa ut. Gör man det, då är man dum. (enligt dem som makten äger)
    De som vågar är de kreativa “dårarna” som inte behöva vara dumma för det. De som är djärva nog att utmana systemet med nya bilder av problemet. De kanske inte segrar kampen från början, men de kommer att minnas långt efter sin tid på orden. Den kreativa konstnären hejdas inte av vad “samhället” tycker. Dem vill vi se på våra gallerier och biennaler.

  2. Ludvig K skriver:

    http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/teratologisk-sondering/21729-minnen-av-usama

    Kom osökt att tänka på Vilks.net när jag förkovrade mig i ovanstående text…

  3. Adam skriver:

    Teratologen är en sällsynt språkbegåvning. Låt oss hoppas han går samma väg som August Strindberg och Ezra Pound, som övergav antisemitismens irrläror och gjorde avbön mot sina tidigare ställningstaganden.

  4. Molly skriver:

    Dagens samtid överlever sällan sin samtid. De normer som efterlevs en period blir förbrukade efter en tid. De konstnärer som lyssnar och ser vad som krävs för en förändring, och erbjuder de nya normerna kan bli geni-förklarad.
    Efter andra världskriget ville “musikeliten” överge de gamla idealen mot en ny musik. Wagner och valser påminde om Tysklands nederlag och nazismen. Man ville ha musik av en annan vetenskapsorienterad musik och lämna det romantiska och pompösa. En ung svensk tonsättare 18 år gammal uppfattade de gamla tonsättarnas önskemål. Han skrev en lång artikel, vetenskapligt understödd av formler, snåriga och långa, och förklarade hur framtidens musik kunde växa fram. Nu kunde man mäta varje tons längd, styrka, tonhöjd. Formlerna väckte jubel i det tyska Darmstadt och den 18 snillet blev Geniförklarad. Alla gick på bluffen, ty det var en bluff. Men ingen vågade säga att man inte begrep ett dugg. Snillet hade begripit att det konstgjorda vetenskapliga språket skulle accepteras eftersom man efterfrågat just detta av musiken. Den enda som begrep att de matematiska utredningarna inte hade ett dugg med musik att göra var en tysk matematiker. De svenska geniet erkände omedelbart att han bluffat. Detta var häpnadsväckande. Den musikaliska eliten ville inte godta detta. De vägrade att tro att allt var bluff. Geniet sa till mig: “Då var det för sent. Då var Darmstadt-myten redan avslöjad.” Jag fick veta att de formler och matematiska uträkningar av kopierade från “morbror Åkes formelsamlingar” I detta fall handlade matematiken om hållfasthetslära. Det är den djärve som prövar som får se hur det går. Den kreativa sökaren har mycket av avslöja.

  5. sl skriver:

    Darmstadt-skolan var demonteringen av den centraleuropeiska musiktraditionen och dess historiska utveckling; barock, wienklassicism, romantik och modernism. De klippte sönder band med inspelat musik och tejpade ihop skrotet till en skrothög. En slags symbolisk tysk förlust i konstmusiken. Ingen bryr sig längre om hur det lät, ett dataprogram gör om det på en sekund..

  6. minnesdagen skriver:

    Teratologen kanske gör avbön, men han kommer knappast att börja tro på förintelsen, såvida han inte först blir lobotomerad. Morrisey namngav huvudpersonen i sin roman “List of the Lost”; Ezra Pound.

    Morrisey om Italien och Ezra Pound:
    “Whenever I land on Italian soil I am happy – whether I want to be or not. It was Italy though who put Ezra Pound in a cage for two weeks… yes, a cage!… as punishment for being a genius. I think that was the lowest point in Italian history”

    http://xl.repubblica.it/articoli/morrissey-ramones-english/14054/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.