2321: Höstlig stillsamhet i konsten

Om några veckor rullar höstens konstscener igång. Alldeles givet är att konsten alltid eftersträvar att skapa något nytt och omtumlande, men idag också med en viss nyttoeffekt (angeläget ansvar) och något som kan ge medieuppmärksamhet och publik.

I vanlig ordning kommer man inte förbi biennalerna som nu tornar upp sig. Jo, det klagas på biennalformatet men det har visat sig ytterst svårt att finna något bättre. Trots allt är det rimligt att förbereda en utställning under två år, det behåller aktualiteten och ger tillräckligt med andrum för att hinna med. Ofrånkomligt är att man inte kan klaga på valen av curatorer. Unga och gamla, med beaktande av genus och geografisk spridning. Och kunniga.

Jag har skrivit om det tidigare, problemet med att curatorerna fixerar sina utställningar med teman och tematiska utläggningar. Det ser fint ut på papperet men dels låser det fast de utställda projekten i en bestämd läsning och dels blir utställningen på ett märkligt sätt avklarad så snart vi har hört ”curator’s statement”. Så småningom kommer kritikerna och kommer vanligtvis fram till att utställningen inte kan leva upp till de formulerade förutsättningarna. Dessutom har vi den för konsten oundvikliga politiken som numera är som en hal ål. Får man tag på den blir det för rakt och slinker den iväg blir det för lite.

I São Paulo leder den tyske curatorn Jochen Volz ”Live Uncertainty”: “focus on notions of uncertainty to reflect on the current conditions of life and the strategies offered by contemporary art to harbor or inhabit uncertainties. The exhibition sets out to trace cosmological thinking, ambient and collective intelligence, and systemic and natural ecologies.”

Corinne Diserens från Schweiz leder Taipeibiennalen via “Performative apparatuses,” “trans-disciplinary artistic experiences,” och “the catalytic role of museums”.

Lägg märke till “trans-disciplinary artistic experiences”. I Shanghai har man Shanghai Projects, en ambitiös verksamhet där veteranen Hans Ulrich Obrist medverkar. Här finns utrymme för två saker som har blivit återkommande, hur man skall förändra biennalerna och betydelsen av konstens allt större intresse för det ”multidisciplinära”:

”The conference will focus on the biennial format and its multi-layer discourse in the 21st century, examining the limits within cultural specializations and seeking to discover whether this affects the biennial format’s ability to be applied beyond cultural fields. It will also consider what the recent multidisciplinary turn in biennials means for the future of the traditional format.”

Mig förefaller det mest som en tomgång på idéer. Multidiscipliner har varit med länge som injektioner för konstens förnyelse. Men hittills har vi inte sett någon tillstymmelse till att det skulle kunna gå andra vägen, att konsten skulle få en ny publik.

Nej, det som skulle behövas är en biennal som åstadkom ett överväldigande missljud i konstvärlden.

Det här inlägget postades i Biennaler. Bokmärk permalänken.

7 svar på 2321: Höstlig stillsamhet i konsten

  1. *morr skriver:

    Det skulle inte krävas en biennal, endast en anal. Sry, annual.

  2. *morr skriver:

    Enligt vad jag kunnat uppmärksamma de senaste tio åren då jag varit överdrivet konstspanande, så har inte mycket hjälpt biennalerna. Oavsett om man har haft radikala intentioner, hippa curatorer el onda intentioner så har inget hjälpt helhetsinnehålet i biennalerna. Det blir slätstrukna historier med radikala inslag.
    En finansieringsproblematik?
    Dock kan man fråga sig varför det inte har samlats en rejäl ansats till en verkligt internationell omkullkastande smutsig biennal, eller ens annual. Möjligen kan det vara så att framstående medverkande människor inte vill riskera värmen av det redan sanktionerade, och inkluderande.

  3. Lars Vilks skriver:

    Det verkliga problemet är nog curatorn som är ansvarig för utställning, gentemot konstnärerna, mot publiken, mot kritikerna etc. Ingen (utom de ondsinta kapitalisterna och “de extrema”) skall känna sig exkluderad Det är inte svårt att räkna ut vad som inte skulle gillas.

  4. *morr skriver:

    Biennalerna lider av en storfilmsproblematik.
    Curatorn agerar ju likt en tjänsteman som är extremt svårt hållen av de finansiella medlen ovanför. Nog vill jag tro att det finns curators med progressiva intentioner.
    Däremot blir det liksom ingen utställning utan backning, passar inte curatorn, get rid of the curator.
    Så bakgrundsproblemet ligger nivån ovanför.

  5. Lars Vilks skriver:

    Jag tror inte att finansieringen är avgörande. Ibland finns det gott om pengar som t ex Documenta. Det blir knappast annorlunda.

  6. *morr skriver:

    Äh. Visst handlar det om finanser. Biennaler är ju storpolitik. Pengarna finns ju där av en anledning. Förvirrar sig en curator av ngn anledning för långt bort från denna “anledning” blir denne tillrättavisad, sedermera utställningen censurerad, och ja…

  7. Lars Vilks skriver:

    Tja, ser man på biennaler med notoriska penningsproblem (Moskva, Berlin, Aten t ex) så får man ändå det man kan förvänta sig. Anseendet i konstvärldens elitskikt kontra finansiella intressen är en påpassad historia. Sedan kan man ju alltid säga att det finns gränser som t ex när Okwui Enwezor ville flytta Documenta från Kassel och avstå den traditionella utställningen. Där fick det bli en kompromiss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.