Vilks.net

Modernisera och modernisera mera är en strömning inom svenska kyrkan inte minst företrädd av ärkebiskopen Jackelén. Hon fick för en tid sedan den kluriga frågan huruvida Muhammed var en falsk profet. På det att hans syn på Jesus inte riktigt stämmer med vad den kristna läran brukar lära ut. Hon blev svaret skyldig vilket man förstår var en politisk nödvändighet. Som Altstadt skriver i Aftonbladet är vissa krafter inom kyrkan pigg på att förenkla teologin genom att revidera Jesus roll som frälsare och treenigheten. Med enbart Gud får kristendomen en större öppenhet. Frågan om vem som är den sanne Gudsprofeten kan man alltid lämna till teologerna att utreda. För huvudsaken är att man söker sin existentiella frälsning och dit finns det många vägar. Det är mycket skojigt bråk om det här och bland många missnöjda finner man Siewert Öholm (Världen idag). Så kom på bred front och bokstavligen identitetspolitiken till Svenska Kyrkan.

Kanske är det läge för att förhandla mellan Kristendom och Islam. Om Kristendomen drar tillbaka Jesus som frälsande profet kan kanske Islam dra tillbaka sin entusiasm för Muhammed. Den svaga länken i den gestalten är inte minst ängeln Gabriel, en helt onödig komponent i den allmänna frälsningsläran. I Kristendomen har han haft den på sin tid ärofulla uppgiften att som ombud befrukta jungfrun något som idag får anses vara helt otidsenlig. Förmodligen är det orealistiskt att tänka sig något sådant i internationella sammanhang men åtminstone i Sverige.

Kanske har man något att lära av konsten. I konstvärlden tror man utan förbehåll på konsten. På något magiskt sätt kan konsten det som inget annat kan. Säkert kan den också frälsa själar om man så önskar. Naturligtvis på ett alternativt sätt, så alternativt att det ingen kan förklara hur det skulle gå till.

Ett annat osvikligt populärt och känsligt ämne är svenska värderingar som Peter Cornell skriver om i Expressen. Min tanke när jag började läsa var hur han skulle landa sin text på ett helt korrekt sätt. Jodå, han tar sig fram till slutklämmen genom att påpeka att svenska författare ofta har varit avogt inställda till Sverige. Här kunde man möjligen ha inflikat att en svensk värdering är att ligga synnerligen lågt i frågan om landets eventuella genier. Ingen skall tro sig vara förmer. Men det skulle ha förstört hans avslutningsfras som följer på ett Ekelöfcitat ”Jag är en främling i detta land…”:

”Det är en ambivalens och ett dilemma där dagens immigranter förmodligen har lättare att känna igen sig än politikerna i Almedalen.”

En ofta återkommande fråga, inte minst i kommentarkavalkaderna är vilken kultur som är bäst. Eller det som det handlar om, huruvida den västerländska kulturen är att föredra. Som jag ser på saken är det inte fråga om att ägna sig åt tyckande utan snarare det förhållande att den västerländska kulturen är den som tillämpas. Jag kan inte se att det finns något alternativ till dess genomslag inom de grundläggande områdena vetenskap, filosofi och teknologi jämte skapandet av en dominant sekulär politik med demokrati och mänskliga rättigheter. ”Mångkultur” är naturligtvis inte mångkultur utan en del av den västerländska kulturen. Detta kan ha sina sidor men tanken att hela världen skall ingå i det moderna torde vara ofrånkomlig.

Vill man kritisera den västerländska kulturen, och det görs flitigt, gör man det på västerländskt sätt, kritikerna är skolade i det västerländska tänkandet och det enda problemet är hur man skall avgränsa toleransnivån.

Västerländsk kultur kan naturligtvis inte sägas vara ”god”, dess avigsidor känner vi väl till men detta ändrar inte på något väsentligt.

Inom ramen för den västerländska kulturen finns det en tradition för religion och irrationalitet. Efter hand har man lyckats hyggligt med att få dessa på plats. En sådan sak, som kan förefalla självklar, är att religionen har sin plats i det privata. Alla håller inte med om detta och en sådan motsträvare är t ex teologen Joel Halldorf. I en artikel i Helsingborgs Dagblad gör han sitt bästa för att blanda bort korten: ”skillnaden mellan religiösa och sekulära inte är så stor: alla människor vägleds av perspektiv och värderingar som inte är empiriskt verifierbara. Om vi inte är relativister kan vi diskutera dem, och argumentera i termer av bättre och sämre. Men det är naivt att tro att vi ska bli överens, och odemokratiskt att föreslå att vissa perspektiv inte borde få förekomma i diskussionen.”

En välkänd relativisering. Inget kan bevisas därför är allting ungefär lika bra. Nu är det ju så att de religiösa källorna är dogmatiska skrifter som visserligen kan innehålla sådant som är helt okontroversiellt och som råkar sammanfalla med den sekulära synen. Men samtidigt finns det en yttersta och orubblig grund. Vetenskapen kan ta fel men den kan korrigera och utvecklas. Gud och dennes dogmer har inte den möjligheten på annat sätt än att de religiösa utövarna kan inse att de måste förhandla för att vinna någon som helst trovärdighet.