2333: Politiken och gestaltningen

Postat den 2016 4 september av Lars Vilks

I Kunstkritikk skriver kritikern Frans Josef Petersson om höstens utställningar i Sverige. I den texten berör han också något som blivit en standard i samtidskonsten. Han skriver:

”Vad som ibland kan saknas är känslan att det som visas verkligen är kritiskt motiverat utifrån dagens historiska, politiska och kulturella situation. Är frågan om sömnlöshet den mest akuta under den senkapitalistiska produktionsordningen? Är Thomas Schütte den mest angelägna konstnären som förtjänar vår tid och uppmärksamhet hösten 2016?”

Med sömnlösheten avser han Bonniers konsthalls utställning Insomnia. Thomas Schütte kommer att visas på Moderna i Stockholm i oktober. Utifrån Peterssons kriterier kan man ha anledning att betvivla att de passar in i dagsaktuella politiken. Schütte (67) är en av vår tids storheter men hans verkliga storhetstid hör till 1980- och 90-talen. Han har aldrig visat i Sverige vilket kan vara skäl nog. Insomnia handlar om sömn och det förefaller inte som det finns någon direkt koppling till dagens politik. Huvudnumret är för övrigt en dubbelsäng av Carsten Höller. Det blir möjligt för några få utvalda att övernatta i konsthallen. Ett relationellt verk som prövades 2008 i Guggenheimmuseet när kritikern Jerry Saltz var mycket nöjd med upplevelsen även om han beklagade att hans hustru kritikern Roberta Smith var bortrest. Han hade velat ha sex i Guggenheim som han uttryckte det.

Nåväl, Petersson fortsätter med att det inte är nödvändigt att utställningarna i sig inte följer hans (och många andras) kriterier om det politiska ansvaret, utan hur de vinklas:

”Poängen är inte institutionernas konstnärliga val som sådana, utan varför de görs och hur de motiveras. Okwui Enwezor har formulerat det som att en konstnär aldrig kan avtvingas en viss position, att hen mycket väl kan inta en hållning av ’radikal vägran’, men att den förmedlande instansen alltid har ett ansvar att ge mening åt tiden bortom marknadens tendens att underkasta konsten en ’formalistisk rigor mortiis’. Jag menar att Enwezor har en poäng i detta, och att samma krav bör gälla den som gör anspråk på relevans i kraft av sitt ämnes politiska aktualitet. Vad står då på spel under den svenska konsthösten? Vilka brännpunkter kan anas, och vilka kontaktytor kommer att upprättas med samtidens prekära politiska verklighet?”

Den här mekanismen har blivit alltmer markant. Det är inte i första hand konstnärerna som driver på utan förmedlarna, alltså främst curatorerna som gör de då nödvändiga valen och ett statement som markerar den politiska aktualiteten. Detta för med sig att konstnärerna vet att rätta in sig för att bli attraktiva i utställningssammanhang.

Det här är en verklig brännande fråga i tiden. Vilket ansvar skall konsten och konstnärerna ha? För närvarande är man benägen att låta konstnärerna bära ansvaret för hela världens elände (dock ur ett bestämt ideologiskt perspektiv)? Jag tänker mig att det kunde vara en något rimligare tanke att deras ansvar främst gäller gestaltningen. Tills vidare är den sekundär även om den är väl synlig.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

2332: Årsdagen av en bild

Postat den 2016 2 september av Lars Vilks

För ett år sedan kom bilden av den drunknade Alan Kurdi. Årsdagen har fått stor uppmärksamhet i medierna med den gemensamma nämnaren ”förändrade den något?” Svaret är i stort sett – nej. Se t ex DN, Aftonbladet, BBC

Det är en bild som frammanar det sublima. Det allt överväldigande stora låter sig inte fångas i någon konkret situation men det kan skapas då sådant visar sig som bryter gränserna för fattbara. Kant nämnde vulkaner och stora vattenfall men i det här fallet är det ett obetydligt objekt som plötsligt ger sig till känna ”döden tänkte jag mig inte så”.

Omedelbart blev bilden användbar i ett en given politisk situation. Anhängarna av en frikostig invandrarpolitik fick ett slagord: ”Nu vänder det!” De kritiska såg det som exploatering och propaganda. Bilden skapar omedelbart en fråga: Vem är skyldig? Och det skulle visa sig att den frågan blev besvärlig. Beroende på var man står politiskt kan svar levereras på löpande band: Västvärlden, EU, skrupelfria smugglare, ansvarslös fader osv. Eftersom det inte går att komma överens om något svar blir det också svårt att tänka sig någon förändring. De politiska positionerna står kvar som tidigare sedan den första känslostormen lagt sig. Dessutom möttes Europa av en flyktingström som man hade stora svårigheter att bemästra. Det stod snart klart att det inte fanns något politiskt läge för att öppna gränserna.

Som bild betraktat är det tragiska fotot av Alan Kurdi underkastat det som gäller för alla bilder. Ingen bild har i sig ett rent och tvingande budskap. Liksom i konsten finns alltid en kontext och de betydelser som omgivningen läser in. Det gäller även för en bild som rör vid det sublima. Som mediebild drabbas den upprepningens slitage och tillsammans med de vitt skilda politiska ställningstagandena förlorade den sin ursprungliga effekt.

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2331: Konsten och framtiden

Postat den 2016 31 augusti av Lars Vilks

Så är det dags för Maria Linds Gwangjubiennal. Påpassligt har Maria Lind kommit med ett statement om konstens tillstånd (inspirerat av filosofen Henri Corbin):

”Jag menar att konsten inte bara känner av det som är på väg att ske likt en seismograf, utan också utgör en sorts resurs, en unik förståelseform. Efter att konsten under en tid fokuserat på historia, är tiden nu mogen för att se framåt. Corbin talade om the imaginal, en föreställningsvärld som medvetet släpper taget om det vi redan vet, för att ge plats för sådant vi ännu inte vet och som fungerar i vår värld och tar oss vidare, säger Maria Lind.”

Riktigt nog kan man vara något trött på samtidskonstens ihärdiga intresse för historia. Nyckelordet är ”archive”, konstnärerna har arbetat med the ”aarkajvs”. En hel del intressant har trots allt dykt upp här fast det har i vanlig ordning stannat i konstvärlden. Före detta var det geografin som var intressant. På kort tid lyckades samtidskonsten kolonisera större delen av världen och inrätta sin regim genom det stränga systemet ”international contemporary art”.

Nu hoppas Lind på konstens mystiska förmåga att se in i glaskulan. Man får säga att även om det finns en sådan föreställning är det svårt att finna något som helst exempel på att det någonsin har inträffat. Konsten har varit bra på att skapa ny estetik som tveklöst har haft stor betydelse långt utanför konstens domäner som formgivning och livvstil. På senare tid är dess främsta kapacitet att verka genom sin upphöjda kreativitet. Man har lyckats med att bibehålla denna konstens magi att framstå som något djupt och väsentligt. Störst dragningskraft har man utövat på designers och kändisar som gärna arbetar och deltar i konstnärliga program.

Framtidsvisionerna är ett annat kapitel. Man kan räkna ut ett och annat, t ex att konsten utvecklas i högre grad till en instrumentell verksamhet. T ex har Konstfrämjandet startat ett projekt med den förhoppningsfulla frågan “Kan samtidskonsten bygga broar mellan kulturer och över generationer?”

Dock skall man inte bortse ifrån att en rikt varierad utställning med inte alltför lätt tillgängliga verk kan aktivera en publik till många tankar och idéer. T o m om framtiden. Längre än så lär man nog inte komma.

Publicerat i Biennaler, konstteori | 12 kommentarer