Så är det dags för Maria Linds Gwangjubiennal. Påpassligt har Maria Lind kommit med ett statement om konstens tillstånd (inspirerat av filosofen Henri Corbin):
”Jag menar att konsten inte bara känner av det som är på väg att ske likt en seismograf, utan också utgör en sorts resurs, en unik förståelseform. Efter att konsten under en tid fokuserat på historia, är tiden nu mogen för att se framåt. Corbin talade om the imaginal, en föreställningsvärld som medvetet släpper taget om det vi redan vet, för att ge plats för sådant vi ännu inte vet och som fungerar i vår värld och tar oss vidare, säger Maria Lind.”
Riktigt nog kan man vara något trött på samtidskonstens ihärdiga intresse för historia. Nyckelordet är ”archive”, konstnärerna har arbetat med the ”aarkajvs”. En hel del intressant har trots allt dykt upp här fast det har i vanlig ordning stannat i konstvärlden. Före detta var det geografin som var intressant. På kort tid lyckades samtidskonsten kolonisera större delen av världen och inrätta sin regim genom det stränga systemet ”international contemporary art”.
Nu hoppas Lind på konstens mystiska förmåga att se in i glaskulan. Man får säga att även om det finns en sådan föreställning är det svårt att finna något som helst exempel på att det någonsin har inträffat. Konsten har varit bra på att skapa ny estetik som tveklöst har haft stor betydelse långt utanför konstens domäner som formgivning och livvstil. På senare tid är dess främsta kapacitet att verka genom sin upphöjda kreativitet. Man har lyckats med att bibehålla denna konstens magi att framstå som något djupt och väsentligt. Störst dragningskraft har man utövat på designers och kändisar som gärna arbetar och deltar i konstnärliga program.
Framtidsvisionerna är ett annat kapitel. Man kan räkna ut ett och annat, t ex att konsten utvecklas i högre grad till en instrumentell verksamhet. T ex har Konstfrämjandet startat ett projekt med den förhoppningsfulla frågan “Kan samtidskonsten bygga broar mellan kulturer och över generationer?”
Dock skall man inte bortse ifrån att en rikt varierad utställning med inte alltför lätt tillgängliga verk kan aktivera en publik till många tankar och idéer. T o m om framtiden. Längre än så lär man nog inte komma.
Jag har ett enkelt konstnärligt uppslag, vem som vill kan ta det;
”I kris får man snyta sig själv”, citat oduglighets- och skattehöjarpartiet socialbyråkraterna, i samarbete med nymalthusianerna, mot medborgarna.
”Beväpna er”. Det måste ju vara kontentan.
My God, denna skitregering, detta frälse av delegerande taburettklättrande asociala ordtrollare, stick i stäv med valresultatet från dag ett. Stäng av invandrarbidragen, internera de illegala. Utför de springande punkterna.
Andy Warhols konst torde väl vara ett bra exempel på framtidsseismograf.
På vilket sätt menar du?
Hans konst kände av den kommande konsumismen, kändiskulten, narcissismen, sociala överskridanden, ytans ökande betydelse, varumärkens, reklamens och multinationella företags växande roll….
Knappast. Allt detta var redan ett välbekant faktum. T ex gjorde han Marilynbilden några veckor efter hon hade dött. Popkonströrelsen fanns redan på 50-talet.
”Jag menar att konsten inte bara känner av det som är på väg att ske likt en seismograf”
En seismograf är ett instrument som registrerar rörelser i jordskorpan. Om den inte befinner sig i omedelbar närhet av rörelsen så registrerar den det som har skett. Men definitivt inte det som skall ske.
GG
Poängen är väl att utifrån seismografens känslighet och registrering av rörelser
så kan man göra vissa förutsägelser om sannolika/möjliga framtida jordbävningar!
Även så kan väl intelligenta människor, som t.ex. samhällsintresserade konstnärer/författare och politiskt intresserade, göra vissa förutsägelser om kommande sociala omvälvningar. Om jag minns rätt så gjorde Trotskij en analys av ngn av Dostojevskis romaner/noveller där han menar att den fattiga huvudpersonens upplevelse av att vara helt osynlig för en överhetsperson, en hög officer, som på Nevski Prospekt i Petersburg i princip nästan trampar ned denne då han inte ser denna maktlöse fattiglapp framför sig och denna tvingas att kasta sig åt sidan för att inte bli nedtrampad. Och Dostojevskijs skildring av den förödmjukelse och vrede denna fattiglapp känner av att bli så totalt nonchalerad av överheten menar Trotskij var ett exempel på Dostojevskijs sociala/politiska känslighet för vilka sociala psykologiska rörelser som fanns bland fattiga arbetare och arbetslösa i tsarryssland i slutet av 1800-talet och Trotskij menar att Dostojevskij på sitt sätt förutspådde den ryska revolutionen genom skildringen av denna persons upplevelse av total maktlöshet och osynlighet/betydelselöshet inför överheten.
För känsliga personer kan observationen av små viktiga detaljer spegla större helheter och processer. Detaljen som uttrycker helheten.
Andy Warhol var nog en konstnär och känslig personlighet som på liknande sätt kände av samhälleliga processer och uttryckte detta i sin konst och därmed var lite profetisk om framtiden.
I efterhand är det lätt att tillskriva konstnärer profetiska gåvor. Alla profilerade konstnärer kan få ta del av sådan berömmelse – när facit finns. Warhols mest berömda förutsägelse ”i framtiden kommer alla att vara berömda i 15 minuter”, ja, det visade sig att det inte kommer från honom.
Lars
Jaha, men från vem då?
Om man har sagt A så får man väl säga B också, eller vad det heter.
Warhol gör väl då sin konstnärliga handling genom att snappa upp citatet och VÄLJA ut det som ett viktigt socialt fynd och lyfta fram det i offentligheten?
Det kreativa/konstnärliga är ofta valet av detaljer som uttrycker mkt. Oavsett om man har hittat på det från grunden själv eller inte.
Uttalandet torde komma från Pontus Hultén som lät trycka det i katalogen över utställningen i Stockholm. Då det inte kunde verifieras skall han ha sagt att Warhol skulle kunna ha sagt det.
Konsten har sina vägar, men ibland är det Öken… https://www.youtube.com/watch?v=SMKqki1qPB0