2333: Politiken och gestaltningen

I Kunstkritikk skriver kritikern Frans Josef Petersson om höstens utställningar i Sverige. I den texten berör han också något som blivit en standard i samtidskonsten. Han skriver:

”Vad som ibland kan saknas är känslan att det som visas verkligen är kritiskt motiverat utifrån dagens historiska, politiska och kulturella situation. Är frågan om sömnlöshet den mest akuta under den senkapitalistiska produktionsordningen? Är Thomas Schütte den mest angelägna konstnären som förtjänar vår tid och uppmärksamhet hösten 2016?”

Med sömnlösheten avser han Bonniers konsthalls utställning Insomnia. Thomas Schütte kommer att visas på Moderna i Stockholm i oktober. Utifrån Peterssons kriterier kan man ha anledning att betvivla att de passar in i dagsaktuella politiken. Schütte (67) är en av vår tids storheter men hans verkliga storhetstid hör till 1980- och 90-talen. Han har aldrig visat i Sverige vilket kan vara skäl nog. Insomnia handlar om sömn och det förefaller inte som det finns någon direkt koppling till dagens politik. Huvudnumret är för övrigt en dubbelsäng av Carsten Höller. Det blir möjligt för några få utvalda att övernatta i konsthallen. Ett relationellt verk som prövades 2008 i Guggenheimmuseet när kritikern Jerry Saltz var mycket nöjd med upplevelsen även om han beklagade att hans hustru kritikern Roberta Smith var bortrest. Han hade velat ha sex i Guggenheim som han uttryckte det.

Nåväl, Petersson fortsätter med att det inte är nödvändigt att utställningarna i sig inte följer hans (och många andras) kriterier om det politiska ansvaret, utan hur de vinklas:

”Poängen är inte institutionernas konstnärliga val som sådana, utan varför de görs och hur de motiveras. Okwui Enwezor har formulerat det som att en konstnär aldrig kan avtvingas en viss position, att hen mycket väl kan inta en hållning av ’radikal vägran’, men att den förmedlande instansen alltid har ett ansvar att ge mening åt tiden bortom marknadens tendens att underkasta konsten en ’formalistisk rigor mortiis’. Jag menar att Enwezor har en poäng i detta, och att samma krav bör gälla den som gör anspråk på relevans i kraft av sitt ämnes politiska aktualitet. Vad står då på spel under den svenska konsthösten? Vilka brännpunkter kan anas, och vilka kontaktytor kommer att upprättas med samtidens prekära politiska verklighet?”

Den här mekanismen har blivit alltmer markant. Det är inte i första hand konstnärerna som driver på utan förmedlarna, alltså främst curatorerna som gör de då nödvändiga valen och ett statement som markerar den politiska aktualiteten. Detta för med sig att konstnärerna vet att rätta in sig för att bli attraktiva i utställningssammanhang.

Det här är en verklig brännande fråga i tiden. Vilket ansvar skall konsten och konstnärerna ha? För närvarande är man benägen att låta konstnärerna bära ansvaret för hela världens elände (dock ur ett bestämt ideologiskt perspektiv)? Jag tänker mig att det kunde vara en något rimligare tanke att deras ansvar främst gäller gestaltningen. Tills vidare är den sekundär även om den är väl synlig.

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

4 svar på 2333: Politiken och gestaltningen

  1. benke bus skriver:

    Väntar med spänning på en utställning som kör på temat “Homo duplex”.

    Tröst: https://www.youtube.com/watch?v=dWqZ_tSkREA

  2. sl skriver:

    Ibland är ord bärare av lite mer information. Den “senkapitalistiska produktionsordningen” är ett begrepp hämtat ur Ernest Mandels verk “Senkapitalismen”, ett marxistiskt försök att förklara den för marxister obegripliga utvecklingen att kapitalismen anpassar sig och överlever trots “historiens obevekliga krafter och socialismens nödvändighet”. Ingenting talar egentligen för att socialismen är vare sig nödvändig eller oundviklig, tvärtom, alla talar om religiösa stamkrig, eller blundar för dem, medan de fingrar på sina radband. Man kan säga att “senkapitalismen” är ett inaktuellt begrepp. En tegelsten från 60-70-talen som behandlar 40-50-talens bakslag. En politisk rörelse med samma problem som baptister, metodister och sjundeadventister; dess ungdomsavdelning är minimal.

  3. Från Graven skriver:

    Marxister tycker det är konstigt att det inte ses som en naturlag att de får bestämma över andra människors ansträngningar.

  4. sl skriver:

    Det är inte så gott om marxister längre, den nya vänstern är inte bara totalitär utan också tekniskt sett reaktionär, men just begreppet “senkapitalism” anknyter faktiskt till marxistisk tradition. Sällan man ser. Numera är det bara identitets- och miljö-mumbojumbo för hela slanten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.