2330: Fakta talar inte för sig själv – utställningen

Jag besökte utställningen ”Fakta talar inte för sig själv” på Skånes Konstförening i Malmö. Jag skrev för ett tag sedan om utställningen utifrån dess förhandspresentation. Inriktningen handlar om att gestalta flyktingproblematiken, speciellt katastroferna i Medelhavet. Jag ställde mig tvivlande att konsten hade särskilt mycket att bidra med. Nu har jag alltså sett och hört på plats.

Det är tämligen självklart att ett sådant konstprojekt i utgångsläget befinner sig i ett besvärligt underläge. Den dominerande gestaltningen, de journalistiska och dokumentär bilderna är svåra att överträffa. Den så kallade ”CNN-realismen” är ett gissel för konsten. Redan vid Documenta 2002 gick kritikerna åt att konstnärerna använda sig av sådant material. Och resultatet är att man inte gör det längre. Hur skall då verken utformas? Runo Lagomarsino har laddat en diabildsprojektor med svartvita bilder som visar ett perforerat Medelhavet perforerat. Gestaltningen gör sig påmind genom denna nu ålderdomliga tekniks klumpighet men eftersom greppet sedan länge är en modefluga i samtidskonsten är det svårt att komma mycket längre än att nicka igenkännande. Klitsa Antoniou från Cypern visar en installation av fångstredskap vilka är fyllda med kläder. Daniela Ortiz (Peru) och Xose Quiroga (Spanien) har installerat stora banderoller som är dödslistor över flyktingar som drunknat.

Man kan fråga sig vad konstnärerna förväntar sig. Publiken som infinner sig är de likasinnade och det längsta man torde nå är om någon kritiker skriver en hövlig recension. Själva gestaltningen är sekundär, enligt det nu gamla mottot att i samtidskonsten är innehållet primärt och formen sekundär. För att få någon balans i den tankegången (sedan den för ett 20-tal år sedan hade sin estetiska effekt) skulle man behöva se innehållet som ett konstnärligt material. Men det går inte riktigt – av moraliska skäl. Därför är det svårt att tänka sig ett verk som t ex ”Refugees in the Style of Jackson Pollock”. Å andra sidan tycker jag inte man skall göra för stor affär av de här problemen. Ambitionerna och tilltron i konsten är gränslösa men det är något som äger rum i en specifik del av konstvärlden där man mer eller mindre kan bekräfta varandra. Man skall inte heller bortse från att varje utställnings huvudsakliga syfte är att föra människor samman till samtal om lite av varje. I detta kan jag bara instämma, jag hade stort utbyte av den sociala samvaron.

Av andra verk som kan nämnas är Núria Güell (Spanien) som har dokumenterat ett inställt konstprojekt där romska tiggare skulle samla in pengar till svensk kultur. Lite roligt, men inte mycket eftersom det entydigheten är påfallande. En släng för att uppmärksamma tiggarna och en släng mot svensk kultur.

När jag talade med curatorn Erik Berggren, nämnde han att utställningen hade mist något av sin aktualitet. Just nu, sa han, är det integrationsfrågorna som dominerar. Så sant, vilket är en ytterligare börda för konsten som mår bäst då den får agera långsamt.

factds
Curator Erik Berggren

facts1
Klitsa Antinou: But the Sea Kept Turning Blank Pages of History

facts3
Daniela Ortiz & Xose Quiroga: NN 15 518

facts4
Kristina Müntzig: The Promise

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 41 kommentarer

2329: Risken i konsten del 2

Efter mitt tidigare inlägg angående Kullabygdens Konstnärers Nätverk har diskussionen fortsatt i nätverkets e-postlista. Nätverket har tidigare inte haft någon fast organisation och synpunkter har förts fram den vägen. Med bildandet av en förening med betalande medlemmar förändras naturligtvis detta system. Men det är till det omfattande nätverket som erbjudandet om föreningen kommer. Och i detta erbjudande ingår stadgarna varav en paragraf utgörs av ”rädsloparagrafen” (”Konstnär som bedöms utgöra en risk för föreningens medlemmar kan förvägras medlemskap eller uteslutas.”). Eftersom det har uppstått en kontrovers kring denna paragraf hamnar man i en något krånglig situation. Den som går med har möjligheten att påverka paragrafen genom att rösta ja eller nej. Men detta utgör inte någon garanti för att den skulle försvinna om en presumtiv medlem önskar det.

Därför får man nog säga att den generella debatten angående föreningen har en väsentlig uppgift, inte minst mot bakgrunden att paragrafen är ovanlig och uppseendeväckande.

Ordförande Gertrud Alfredsson liknar dock den förda diskussionen vid att ”pilla navelludd i skogen”: ”I denna stund har 11 personer valt att betala in medlemsavgifter till KKN därav flera som kan tänka sig att utveckla föreningens stadgar för framtiden. Jag som ordförande har nu en förpliktelse till dessa medlemmar. Om styrelsen snabbt ska kalla till årsmöte gäller detta de som betalat. Det är den demokratiska principen som gäller i en förening. Det har tydligt bildats en för och emot grupp här i tråden, utanför föreningen och det anser jag skapa en psykologisk rädsla. De som vill pilla navelludd i skogen får gärna göra det men att utveckla och förändra inifrån är både modigare och bättre.”

Styrelseledamoten Martin Severinson har gett följande förklaring: ”Vi har också, såsom den unika situationen erbjuder runt Lars Vilks, varit tvungna att ta säkerhetsfrågan på allvar och göra en riskanalys. Detta för att göra en rimlig bedömning av föreningens funktionsförmåga, respektera de medlemmar, publik och övriga aktörer relevanta för oss, som erfar oro, rädsla eller osäkerhet. Att bedöma hur de facto säkerhetsläget ser ut i varje enskilt ögonblick är förstås en omöjlighet, vilket har bidragit till problematiken som vi tacklat på följande vis. Detta är förklaringen till den aktuella formuleringen.”

Man kan undra vad föreningens ”riskanalys” innebär. Om man har gjort den på egen hand eller förhört sig med expertisen. Det borde ju inte vara något problem om jag skulle delta. Då kommer landets säkerhetsexperter att göra en bedömning och ger grönt ljus om de anser sig kunna säkra situationen. En annan sak är rädslan (”någon skapar rädsla hos någon”). Det har visat sig att en positiv säkerhetsbedömning kan annulleras av subjektiv rädsla.

Självklart kan en förening bestämma vad som skall gälla i föreningen. Men just det här har ett allmänt intresse. Inte bara att det berör konsten som ofta kan föranleda starka reaktioner utan också är en aktualitet i de hett diskuterade ämnena hot, yttrandefrihet och censur. Föreningens bidrag är intressant eftersom den inte är riktad mot hotet utan mot den som hotats.

Situationen för konst och yttrandefrihet är alltså synnerligen aktuell. I morgon, den 29 augusti, har Konstnärsnämnden ”Samtal om konstnärlig frihet, yttrandefrihet och självcensur”. Det är fulltecknat men kommer att visas i senare i höst i SvT och i Konstnärsnämndens YouTube-kanal.

Publicerat i yttrandefrihet | 4 kommentarer

2328: Risken i konsten

Sedan ett par år är jag med i ett nätverk för konstnärer i Kullabygden. Ett initiativ från kommunen. Nätverkets medlemmar har bland annat blivit inbjudna till Kullens Konstförenings julsalong där jag har deltagit två gånger. En av mina få möjligheterna att ställa ut. Med restriktioner förstås.

I övrigt har jag inte deltagit i några andra arrangemang med tanke på den stora apparaten som då måste gå igång. För några dagar sedan har nätverket organiserat sig och infört stadgar för föreningen. Nätverket finns på FB.

När jag läste stadgarna lade jag märke till en något egendomlig paragraf:

”§ 3 medlemskap
Medlem antages i föreningen av styrelsen utifrån KRO kriterier. Konstnär som bedöms utgöra en risk för föreningens medlemmar kan förvägras medlemskap eller uteslutas. ”

Ordförande förklarade denna paragraf med ”En risk skulle kunna vara att någon skapar rädsla hos någon så att den blir exkluderad.” och något som man kunde räkna ut på förhand: ”Det är en bedömningsfråga om någon sådan risk uppstår.”

Man börjar ana ugglor i mossen men strikt tolkad kunde man fundera på om man är orolig för våldsbenägna eller smittobärande konstnärer i nätverket. Eller för att någon skulle kunna tänkas komma med hot och trakasserier? Emellertid behövde man inte särskilt länge gå som katten runt den heta gröten. Paragrafen hade exklusivt tillkommit för min skull. Nätverket består av 30 – 50 konstnärer och några av dem reserverade sig uttryckligt mot den här formuleringen. Andra tyckte den var bra medan majoriteten förblev den tysta majoriteten.

Så kan det gå. För fridens skull är det väl bäst att jag håller mig undan. Skulle jag deltaga är risken uppenbar att någon skulle bli skrämd av mina livvakter och eventuell medieuppmärksamhet vartefter styrelsen skulle sammankallas för riskbedömning. Gränsen är ju satt rätt lågt: ”om någon skapar rädsla”.

Publicerat i yttrandefrihet | 10 kommentarer