Jag besökte utställningen ”Fakta talar inte för sig själv” på Skånes Konstförening i Malmö. Jag skrev för ett tag sedan om utställningen utifrån dess förhandspresentation. Inriktningen handlar om att gestalta flyktingproblematiken, speciellt katastroferna i Medelhavet. Jag ställde mig tvivlande att konsten hade särskilt mycket att bidra med. Nu har jag alltså sett och hört på plats.
Det är tämligen självklart att ett sådant konstprojekt i utgångsläget befinner sig i ett besvärligt underläge. Den dominerande gestaltningen, de journalistiska och dokumentär bilderna är svåra att överträffa. Den så kallade ”CNN-realismen” är ett gissel för konsten. Redan vid Documenta 2002 gick kritikerna åt att konstnärerna använda sig av sådant material. Och resultatet är att man inte gör det längre. Hur skall då verken utformas? Runo Lagomarsino har laddat en diabildsprojektor med svartvita bilder som visar ett perforerat Medelhavet perforerat. Gestaltningen gör sig påmind genom denna nu ålderdomliga tekniks klumpighet men eftersom greppet sedan länge är en modefluga i samtidskonsten är det svårt att komma mycket längre än att nicka igenkännande. Klitsa Antoniou från Cypern visar en installation av fångstredskap vilka är fyllda med kläder. Daniela Ortiz (Peru) och Xose Quiroga (Spanien) har installerat stora banderoller som är dödslistor över flyktingar som drunknat.
Man kan fråga sig vad konstnärerna förväntar sig. Publiken som infinner sig är de likasinnade och det längsta man torde nå är om någon kritiker skriver en hövlig recension. Själva gestaltningen är sekundär, enligt det nu gamla mottot att i samtidskonsten är innehållet primärt och formen sekundär. För att få någon balans i den tankegången (sedan den för ett 20-tal år sedan hade sin estetiska effekt) skulle man behöva se innehållet som ett konstnärligt material. Men det går inte riktigt – av moraliska skäl. Därför är det svårt att tänka sig ett verk som t ex ”Refugees in the Style of Jackson Pollock”. Å andra sidan tycker jag inte man skall göra för stor affär av de här problemen. Ambitionerna och tilltron i konsten är gränslösa men det är något som äger rum i en specifik del av konstvärlden där man mer eller mindre kan bekräfta varandra. Man skall inte heller bortse från att varje utställnings huvudsakliga syfte är att föra människor samman till samtal om lite av varje. I detta kan jag bara instämma, jag hade stort utbyte av den sociala samvaron.
Av andra verk som kan nämnas är Núria Güell (Spanien) som har dokumenterat ett inställt konstprojekt där romska tiggare skulle samla in pengar till svensk kultur. Lite roligt, men inte mycket eftersom det entydigheten är påfallande. En släng för att uppmärksamma tiggarna och en släng mot svensk kultur.
När jag talade med curatorn Erik Berggren, nämnde han att utställningen hade mist något av sin aktualitet. Just nu, sa han, är det integrationsfrågorna som dominerar. Så sant, vilket är en ytterligare börda för konsten som mår bäst då den får agera långsamt.

Klitsa Antinou: But the Sea Kept Turning Blank Pages of History


