2336: När den heliga elden brinner i människans inre

Postat den 2016 10 september av Lars Vilks

Har man fått kallelsen, sett ljuset, slukat en färdigstöpt ideologi och funnit den enda sanna läran, då är det inte svårt att få sina argument att alltid falla ut på ett alldeles bestämt sätt. En sådan företeelse är på intet sätt ovanlig och är lätt igenkännbar i den svenska polariserade debatten. Under det senaste året har den blivit mera nyanserad vilket man kan vara tacksam för. Detta hindrar dock inte de gammaltroende att fortsätta som förut.

Ett bra exempel är Peter Fällmar Andersson (Helsingborgs Dagblad). Han skriver, lite sent kanske, om Nya Tiders deltagande på bokmässan. Han önskar en välsorterad yttrandefrihet. Eftersom han inte har något nytt att komma med i detta genomdiskuterade fall drar han in mig i saken. Insinuationen är uppenbar. Han nämner att jag skrev förordet till Mikael Jalvings bok om Sverige som kom på svenska 2012 (det danska originalet 2011) och fortsätter:

”Hade Bokmässans ledning varit lika slug som Lars Vilks hade de för länge sedan förklarat att vi befinner oss i ett konceptverk. Att varje plötslig u-sväng som rör Nya Tiders medverkan egentligen bara har varit ämnad att visa på den ryggradslösa hållning som 2016 varit så smittsam både bland politiker och journalister. Ett år då rasister inte längre ska kallas rasister.”

Jag kan inte tänka mig att Fällmar Andersson är så enfaldig att han tror på det han säger om ”konceptkonst” (det förefaller dessutom som om han har mycket dunkla uppfattningar om vad konceptkonst är för något). Om något skall göras till konst måste det finnas en trovärdighet som bekräftas av konstvärlden om det skall få någon betydelse. Det blir alltså bara dumheter av det här uttalandet. Det som mer än antyds är att jag är ”slug”, dvs. jag håller mig med någon dold agenda. För min del får han gärna lägga in den trossatsen i sin lära. Den manövern är en väsentlig del av mitt konstprojekt fast det egentligen inte säger mycket mer än att betraktaren fullbordar verket med sin egen kreativa fantasi. Jag uppmärksammar också att Fällmar Andersson lyckas fortsätta stycket med att få in en slutkläm med ett rejält rasistutbrott.

Mikael Jalving får epitetet ”islamofob”. Denna beteckning är inte längre lika vanlig som förr. Det torde bero på att en mera reell islamofobi har brett ut sig. Folk är helt enkelt rädda för att råka ut för ett terroristdåd. Jag har ju märkt en del av denna uppståndelse.

Jalvings bok om Sverige väckte när den kom en del uppståndelse. Positionerna var mycket låsta vid den tiden. Boken är inte särskilt märkvärdig men dess mot svenska normer avvikande synpunkterna hade sina poänger. Jalvings andra rond med svenskarna kom i det beramade debattprogrammet där svenskarna skickade fram Henrik Arnstad som moteld. Det blev en minnesvärd afton i tv-studion.

Utgångspunkten för Fällmar Andersson är chefen för Simon Wiesenthal-centret, Shimon Samuels. Denne skriver till statsministern och ber honom stoppa Nya Tider. Fällmar Andersson vet att det inte får gå till på det sättet, men han passar på att inflika ett citat:

”’Mr Prime Minister, your website argues that your country must be a leading inspirational force in the world'”, påpekar Simon Wiesenthal-centrets chef och lägger till: ”’not a force for hate'”.

Hat är inte så lätt att avfärda. Det finns t ex rätt sorts hat som ofta rekommenderas. Och för övrigt är det inte ovanligt att företrädare för olika ideologier hatar varandra. Sådant hör dock demokratin och yttrandefriheten till.

Publicerat i politik | 120 kommentarer

2335: Några reflektioner utifrån Nav Haqs föreläsning på Malmö konsthall

Postat den 2016 8 september av Lars Vilks

Igår var jag i Malmö konsthall och lyssnade på Nav Haq (från M HKA i Antwerpen) som berättade om sin curatorroll i nästa års Göteborgsbiennal. Som jag tidigare har nämnt har han angivit ett tema om det sekulära. Inget särskilt märkvärdigt. Det är inte fråga om något framhävande av det sekuläras betydelse utan allmänna synvinklar på detta. Han passade på att citera Judith Butler och hennes kritik av att västvärlden använder sig av friheten för att hata. Det hör liksom till. Jag är dock övertygad om att Nav Haq kommer att skapa en biennal som kommer att uppfylla de krav man brukar ställa på dessa.

Lite intressantare var att han talade om en utställning han gjorde 2014 tillsammans med Anders Kreuger ”Don’t you know who I am – Art after identity politics”. Curatorer försöker naturligtvis efter nya vägar och det här skulle alltså handla om hur konsten ter sig när identitetspolitiken är överspelad. Det lär den dock inte vara eftersom det är ytterst svårt för en curator att undgå de etablerade kraven. Det rör sig således om att en folkgrupp eller nationellt avgränsade händelser bör ha en ”autentisk” röst. Detta krav är inte längre absolut men vi får nog vänta ett tag till innan det försvinner. En annan sak är utställningars representation. Det går inte att ha en utställning med enbart västerländska vita män. Trots att man inte gillar nationstänkandet är varje utställning mån om att visa hur många olika länder som är representerade.

Hur som helst har Nav Haq några intressanta kommentarer kring den välkända koreanska konstnären Haegue Yang (267):

”Identity becomes something multi-faceted and flowing in the expansive practices of an artist such as Haegue Yang. The compound nature of her works fuses numerous notions of identity together, forming layers and dimensions that co-exist. It appears for example through the works acting as a form of portraiture, often of figures working for inclusivity, including from feminist histories such as Petra Kelly or Marguerite Duras.”

Kanske är det inte helt glasklart men fortsättningen handlar om Yangs signaturverk: Persienner, som hon har utvecklat i många variationer. Utformningen av dessa är ofta mycket raffinerad och estetisk. Innan jag fortsätter med detta är här ett citat från Yang angående synen på hennes verk:

”If someone thought my work was conceptual I would agree, but I’m at a loss when asked to actually explain how it is conceptual. Perhaps we live in a time when the notion of Conceptual art is at a turning point. We know what Conceptual art was in the 1960s, but I think what the term means now is something that needs redefining.”

Detta är ju intressant för en konstteoretiker. Om man enkelt sammanfattar den moderna konstens historia kan man göra det med tre frågor som grundläggande följer konstverken:

Är det tillräckligt estetiskt?
(Modernismens fråga)

Är det konst?
(Konceptualismens fråga)

What is it about?
(Samtidens fråga)

Eftersom Yang befinner sig i den tredje frågan kan man hålla med henne om att konceptkonsten i allmänhet undvek att göra sig komplex. Inriktningen var att det kunde vara konst att låta idén vara huvudsaken. Och det är ett avslutat kapitel. Istället har vi fått innehållet som det avgörande. I regel bygger detta innehåll på socio-politiska idéer och det kan man kanske inte kalla för konceptkonst utan snarare ”social kritik”. Detta finns också i Yangs verk. Nav Haq framhåller hennes installation Blind Curtain – Flesh Behind Tricolore (2013). Upplägget är rätt enkelt. Persiennen är till för att dölja och metaforiskt får dess färger (trikolorens) den metaforiska betydelsen att dölja kolonialismens elände i Frankrike. En sådan ”What is it about?” är emellertid inte nödvändig. I andra sammanhang, t ex när verket visas på konstmässor kan det beskrivas som en ny estetik, en uppgradering av Barnett Newman eller något i den stilen. Även om man kan försöka med en ny estetik så är det ofrånkomligt att den inte är självbärande. Den möter heller inget av det motstånd som Newman och hans gelikar fick utstå. Och verket måste enligt det oskrivna regelverket för samtidskonst handla om något, alltså helst något angeläget. Budskapet förmedlas i text eller numera ofta i app.

Möjligheterna är många när man skall kontextualisera samtidskonsten – förutsatt att konstnären inte kör det illustrerande spåret.

00haegue-yang-bl-curt-flesh-beh-tricolorem
Haegue Yang: Blind Curtain – Flesh Behind Tricolore (2013)

00idpolvaq
Curator Nav Haq

Publicerat i Biennaler, konstteori | Lämna en kommentar

2334: När konsten skall förändra

Postat den 2016 5 september av Lars Vilks

När stora konstnärerna förvandlar sig till aktivister saknas inte ett visst underhållningsvärde. Dessa varelser bestämmer sig för att stiga ned från sin upphöjda konstvärldspiedestal för att berika och förändra världen. Någon kritisk analys förekommer inte, allt är redan givet och det måste gå undan eftersom konstnärer på den nivån har mycket att göra. Ett problem är att deras kändisskap är begränsat till den initierade delen av konstvärlden (med något enstaka undantag). Det blir därför sällan mycket mer än en notis i någon konsttidskrift.

Det senaste exemplet är Alfredo Jaar (92) som inspirerats av fotot av den drunknade gossen Alan Kurdi (artnet). Konstnärer är kreativa sägs det och vad kommer då Jaar fram till? Det blir en liten blå papplåda, när man öppnar den finns det en bild av en Medelhavsstrand. Genom att dela ut 12.000 sådan objekt vill han väcka opinion för ett frikostigare flyktingmottagande.

Jaar passar på att anklaga Norge: “Even traditionally generous Scandinavia has become unrecognisable: refugees entering Norway have all their possessions confiscated. After strong criticism from international human rights organisations, wedding rings were considered of ‘special emotional value’ and are now exempt.” Vad jag har förstått är det Danmark som var på tapeten även om samma eller strängare regler gäller i andra länder.

Som sagt, konst är bäst i konstvärlden.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 6 kommentarer