2339: Aftonland av Therese Bohman

Postat den 2016 17 september av Lars Vilks

I höstens bokflod urskiljer vi inte minst konst- och litteraturkritikern Therese Bohmans roman Aftonland. Den har blivit hennes största framgång som författare, berömmande recensioner har dykt upp i alla större tidningar. T ex var Åsa Linderborg (Expressen) överväldigad. Jo, hon anmärkte på den ”fulländade skönheten” som inte oväntat får sin plats i boken.

Bokens huvudperson, Karolina Andersson, är professor i konstvetenskap. Bohman han har låtit henne överta en del av hennes egna uppfattningar om konst. Professorn är förtjust i det förra sekelskiftet, vurmar för skönheten i den klassiska konsten och intar en kritisk inställning till samtidens modetrender som upplösningen av konsthistoriens kronologi eller att modemedvetet satsa på forskning om kvinnliga konstnärer. Estetiken dyker upp i en rad vackra passager om t ex halkyoniska dagar eller glädjen över kolonner.

Men bokens huvudtema är den vilsna Karolina som inte lyckas med sina relationer. Hon har lite för stor aptit på såväl sex som alkohol och inser att hon alltmer intagit rollen som desperat kvinna som håller på att bli för gammal. Professorn arbetar dock en del och kan sin sak. Ett drama utspelas genom en av hennes doktorander som kommer med en sensationell upptäckt av en tidigare okänd svensk konstnärinna. Lite för sensationellt skall det visa sig vilket ger boken ett betydande spänning. Professorn hinner dessutom med att handleda doktoranden även inom andra områden.

Boken har alltså en omväxlande sammansättning och den är välskriven med många njutbara passager. Ibland lustiga iakttagelser som den något nergångna butiken som fortfarande skyltar med ”Du kan faxa här!”.

En matlagningsfavorit för professorn dyker också upp: hackad schalottenlök och en vitlöksklyfta som puttrar med smör i kastrullen. Ingen avancerad gastronomi men det fick mig att överväga schalottenlökarna när jag besökte en livsmedelsaffär idag. Jag avstod eftersom jag tyckte att de inte såg så friska ut. Kanske är det så de skall se ut, detta var min första ansats till inköp av denna produkt.

Konstpolitiken och politiken dyker också upp. Karolina, som alltså är förtjust i det förra sekelskiftets dekadens, konstaterar att intresset för den epoken drar till sig två kategorier, de som vill förgöra den och de som fascinerades av livet skuggsidor. Professorns avhandlingsarbete är följaktligen Förförerskor och förgörerskor. Den farliga kvinnan i svensk bildkultur vid sekelskiftet 1900. Och en av hennes älskare bekänner att han har röstat på SD.

Boken är välkomponerad och spänningsmomentet saknas inte: Hur skall det här sluta?

Omslagsbilden är vald med omsorg, från en målning av Ben McLaughlin. Är man inte bekant med honom är det väl värt att besöka hans hemsida.

00tbven
Therese Bohman i Venedig

Publicerat i Böcker | 6 kommentarer

2338: Björn Wessman och den modernistiska traditionen

Postat den 2016 13 september av Lars Vilks

I dessa tider vad gör en målande modernist? Trots att det har blivit en svår genre är det ofrånkomligt att det kvantitativt är den ledande konstriktningen. Att få en plats i den rådande eliten är dock inte omöjligt. Målare med modernistiska förtecken förekommer. Gamle Georg Baselitz kan utan vidare beskrivas som modernistisk expressionist med den klurigheten att han gärna målar sina motiv upp och ner. Det har visat sig hållbart även om han inte är någon dagsaktualitet för dagens generation. Han var visserligen med på Venedigbiennalen 2015 men då tillsammans med Chris Orfili som har kommit långt med sitt nigerianska ursprung kombinerat med ett modernistiskt bildspråk. Marlene Dumas finns, delvis kan man väl säga att hennes måleri är konceptualiserat. För just att konceptualisera är en given möjlighet som t ex tryggar Gerhard Richters position som den främste målaren i vår tid. Håller man fast vid en mera traditionell modernism är Peter Doig (627) den store hjälten. Men trots att han är omtalad och att hans priser ständigt passerar nya orimliga gränser är hans position i den mera intrikata delen av konstvärlden inte särskilt stark.

Under alla omständigheter kan man inte räkna bort det modernistiska färgspråket med hela dess intrikata vokabulär. En tradition som grundlades av Cézanne och Matisse. Det finns fortfarande utrymme för personliga variationer även om det inte längre blir tal om något överskridande.

Häromdagen var jag på pressvisningen av Björn Wessmans utställning på Pumphuset i Landskrona (Helsingborgs Dagblad). Jag hade ett givande samtal med Björn som är alldeles klar över vad som gäller. Hans inriktning är också entydig, han gör sin sak med sina medel. Den som kan läsa av grepp och detaljer har mycket att hämta. De målningar som han visade kommer från motivkretsar han har fångat upp på en ö Papua Nya Guinea. Det handlar inte om någon naturromantik utan om inspireras av de mycket enkla förhållanden som råder där. En av hans idéer är att åstadkomma en syntes av de mera traditionella europeiska landskapsmotiven och denna övärld.

En av den modernistiska traditionens fördelar är att dess huvudobjekt är gestaltningen.

05wessbst
En bensinstation utan bensin på den lilla ön.

05wesskan
Exempel på Wessmans sätt att variera färg och form

05wesskp
Kullaberg sett från Mölle kombinerat med en papuansk by

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 15 kommentarer

2337: Den politiska korrektheten korrigerad

Postat den 2016 12 september av Lars Vilks

För ett par dagar sedan skrev Alex Schulman (Aftonbladet) om den politiska korrektheten. Han vill lufta sin besvikelse över att det extrema pk-lägret snabbt har krympt, vilket han sammanfattar:

”Jo, det betyder ju att vi som tror på öppenhet är i tydlig minoritet. Vi står utanför etablissemanget, utanför den rådande politiska trenden i samhällsdebatten. Invandrarfientlighet är det nya PK. Den som vill stänga gränserna och inte släppa in en jävel till är inte längre extrem. Han är PK.”

Så förhåller sig det naturligtvis inte. Den politiska korrektheten är, i måttliga doser, helt rimlig. Det kan t ex finnas anledning att inte låta enstaka fall få stort utrymme och leda till förhastade slutsatser. När den växer till att bli ett totalitärt system är det en annan sak. Det blev ju så i Sverige att kritiska synpunkter i invandringsfrågorna omedelbart ledde till stämpling som extremist och rasist från den rådande maktkoncentrationen som tillsammans kunde falla tillbaka på en ideologisk ståndpunkt. Skönmålningarna blev alltmer fantasifulla och vem minns inte rapporterna om invandringen som en ständig ekonomisk vinstmaskin. Till slut gjorde verkligheten sig påmind och statsministern fick ta på sig rollen att reglera systemet. Strängt taget blev han därmed, enligt de tidigare normerna, en extrem rasist, men, som Schulman riktigt skriver: ”Vi har både en regering OCH en majoritet av oppositionen OCH en majoritet av det svenska folket som vill en och samma sak: strypa invandringen.”

Då lönar det sig inte att försöka utöva traditionell pk-makt. Men det betyder inte att det är politiskt korrekt att dra ner på invandringen eller att tillåta kritiska synpunkter. Motivet är välkänt: Till detta är vi nödda och tvungna vilket de flesta har insett. När verkligheten kom i kapp är det inte mycket annat att göra. Man bibehåller dock samma goda pk-intentioner och Schulman och andra gammeltroende bryter inga nya pk-tabun. Dessutom har man lyckligtvis SD att peka ut som den extrema fienden vilket gör det möjligt att bibehålla en anständig fasad även om förödmjukelsen är uppenbar.

Den alltför överdrivna skönmålningens tid tycks vara över.

Publicerat i politik | 59 kommentarer