I dessa tider vad gör en målande modernist? Trots att det har blivit en svår genre är det ofrånkomligt att det kvantitativt är den ledande konstriktningen. Att få en plats i den rådande eliten är dock inte omöjligt. Målare med modernistiska förtecken förekommer. Gamle Georg Baselitz kan utan vidare beskrivas som modernistisk expressionist med den klurigheten att han gärna målar sina motiv upp och ner. Det har visat sig hållbart även om han inte är någon dagsaktualitet för dagens generation. Han var visserligen med på Venedigbiennalen 2015 men då tillsammans med Chris Orfili som har kommit långt med sitt nigerianska ursprung kombinerat med ett modernistiskt bildspråk. Marlene Dumas finns, delvis kan man väl säga att hennes måleri är konceptualiserat. För just att konceptualisera är en given möjlighet som t ex tryggar Gerhard Richters position som den främste målaren i vår tid. Håller man fast vid en mera traditionell modernism är Peter Doig (627) den store hjälten. Men trots att han är omtalad och att hans priser ständigt passerar nya orimliga gränser är hans position i den mera intrikata delen av konstvärlden inte särskilt stark.
Under alla omständigheter kan man inte räkna bort det modernistiska färgspråket med hela dess intrikata vokabulär. En tradition som grundlades av Cézanne och Matisse. Det finns fortfarande utrymme för personliga variationer även om det inte längre blir tal om något överskridande.
Häromdagen var jag på pressvisningen av Björn Wessmans utställning på Pumphuset i Landskrona (Helsingborgs Dagblad). Jag hade ett givande samtal med Björn som är alldeles klar över vad som gäller. Hans inriktning är också entydig, han gör sin sak med sina medel. Den som kan läsa av grepp och detaljer har mycket att hämta. De målningar som han visade kommer från motivkretsar han har fångat upp på en ö Papua Nya Guinea. Det handlar inte om någon naturromantik utan om inspireras av de mycket enkla förhållanden som råder där. En av hans idéer är att åstadkomma en syntes av de mera traditionella europeiska landskapsmotiven och denna övärld.
En av den modernistiska traditionens fördelar är att dess huvudobjekt är gestaltningen.
En bensinstation utan bensin på den lilla ön.
Exempel på Wessmans sätt att variera färg och form
Kullaberg sett från Mölle kombinerat med en papuansk by
Utan längtan till det exotiska eller romantiska tar man sig knappast till en ”liten ö utanför Papua Nya Guinea” -det är alldeles för dyrt och besvärligt.
Jag förstår mig inte på impressionism. Ibland kan jag gilla det dock, utan att förstå varför.
Det kan finnas mera triviala skäl, t ex genom en bekant som hittat dit.
… vi är alla öar. Alla behöver vi vätska, vissa gillar mjölk:
https://www.youtube.com/watch?v=bTbzyqr0TRo
Wessmans bilder har en viss likhet med färgnegativ.
Paul Gauguin, får dessa bilder mig att associera till.
Som jag uppskattar mycket.
Om man läser andra trådar, så kan man få intrycket av att Lars Vilks skapar konstverk, av inläggen för sig själva.
Javisst!
Vi är alla blott penseldrag i Lars Vilks konceptverk ”Rondellhund”!
Jag ser ju det, Betraktarna skapar verket genom sina egna projektioner. Nästan för bra, nästan mänskligt alltför mänskligt.
Wi upplever vad Wi förväntar Oss att uppleva. Sånt är livet.
Så det gäller ju i alla lägen att framförallt vara sin egen vän – eller ?
Motfrågan måste då ställas:
Medverkar inte konstnären i att skapa verket, genom sina egna projektioner, såsom de facto den initiala betraktaren…?
Inget konstverk utan konstnär, mohammad ….alldeles riktigt gubben!
…..Eller som man säger i Malmö – ingen rök utan eld.
Men då är ju frågeställningen endast en illusion gumman – ett självbedrägeri.
….Eller som man säger i Konstvärlden – inga konstverk utan konstnärens egna projektioner…;)
Frågeställningen är synnerligen intressant. Som du skrev tidigare är konstnären den förste betraktaren. Men dennes eventuella projektioner är inget som tas för givet. Betraktarna i konstvärlden kan utan vidare framlägga konstnärens projektioner eller intentioner, ibland med konstnärens medgivande (vad nu det är värt; låter det bra är det lätt att säga ja) ibland utan.