Igår skrev Jan Guillou om politikernas motvilja att ge direkta svar (Aftonbladet). Han påpekar att politikerna har blivit medvetna om att hantera medier. På hans tid i studion, säger han, kunde en politiker bara hålla emot en besvärlig fråga i 90 sekunder.
Det är lätt att hålla med Guillou, politiker som glider undan besvärliga frågor är irriterande. Men om man ser det från politikernas sida är saken mer komplicerad. Frågorna som politikerna skall svar på handlar om framtid. Hur tänker ni göra? Om en politiker skall svara på något sådant är riktlinjen att svaret skall ge partiet en fördel. Ett exempel som Guillou nämner kommer från SVT:s Agenda, där Anna Kinberg Batra får frågan: ”Skulle moderaterna kunna tänka sig att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna?”
Det blev inget entydigt svar på det spörsmålet, enligt vad Guillou skriver, och det är lätt att förstå. Svarar hon nej, skulle hon få äta upp detta om partiet senare skulle bestämma sig för något annat. Svarade hon ja, skulle det bli ett himla liv. Det finns uppenbarligen inga fördelar med att svara på frågan. Det kan vara så att det inte heller finns något bestämt svar utan att man håller dörren lite på glänt om konjunkturerna skulle visa sig lägliga. Man skulle kunna tycka att en politiker som alltid ger raka svar skulle vara den mest sympatiske. Men med all sannolikhet skulle det snarare leda till ständiga återtåg eftersom politikerna ständigt finner skäl att ändra sina riktlinjer. Det handlar om att skaffa sig röster och dra till sig intresse för att öka sin makt. Här kommer medieträningen in. Är politikern tillräckligt skicklig kan denne dra sig ur knipan med eleganta formuleringar. Utifrån den förutsättningen är den bäste politikern den som inte egentligen säger något men får det att verka som om det har kommit ett acceptabelt svar. Det blir med andra ord en tävling mellan mediernas professionella utfrågares kapacitet och hur långt politikerna har nått i sin medieträning.
Det andra exemplet som Guillou tar upp är enklare:
”Peter Hultqvist och Jan Björklund skulle debattera med anledning av ännu en Natoutredning. Nato¬anhängaren Jan Björklund hade ett intressant argument som han hämtat ur utredningen: Risken för att vi blir anfallna av Ryssland minskar om vi går med i Nato och om Ryssland ¬likväl anfaller så klarar vi oss bättre som Natomedlemmar. Hur kan man då vara motståndare till Natomedlemskap?
Frågan är klar, intressant, välfor¬mulerad och viktig. Det är alltså försvarsministerns förbannade skyldighet att svara. Men det gör han inte. Han svarar på en helt annan fråga och han gör det närmast retfullt. Gång på gång.”
I det här fallet är det antingen dålig mediehanteringen eller okunskap. Eftersom den här frågan har dryftats fram och tillbaka är det märkligt att Hultqvist inte lärt sig de välkända svaren.
En annan sak, som man inte helt skall glömma bort, är Guillous egna intressen i de här frågorna. Han vill naturligtvis att Hultqvist skall tvåla till Björklund och att Batra öppet skall erkänna sitt intresse för samverkan med SD.
Medieträningens första moment är att lära sig standardsvaren. Om det t ex har gått dåligt för partiet i ett val eller i opinionen är det givna svaret att man ser framåt och att det gäller att vara tydligare med partiets politik. I fortsättningskursen kan man lära sig hur man förbereder och lägger fram förslag om t ex hur man skall motarbeta arbetslösheten. Ytterst sällan blir det något av alla dessa förslag som viner i luften men medierna är i sådana fall lättfångade och ger partiet utrymme, vilket är vinsten. Fortsättningskursen bör också lära politikerna hur man omvandlar standarsvaren till lite intressantare och mera fantasieggande uttalanden. I grundutbildningen finns också den oeftergivliga regeln att blir man överraskad eller saknar svar och argument bör man tiga även om man skulle göra en slät figur. En trevande improvisation kan sluta med katastrof.
