2337: Den politiska korrektheten korrigerad

För ett par dagar sedan skrev Alex Schulman (Aftonbladet) om den politiska korrektheten. Han vill lufta sin besvikelse över att det extrema pk-lägret snabbt har krympt, vilket han sammanfattar:

”Jo, det betyder ju att vi som tror på öppenhet är i tydlig minoritet. Vi står utanför etablissemanget, utanför den rådande politiska trenden i samhällsdebatten. Invandrarfientlighet är det nya PK. Den som vill stänga gränserna och inte släppa in en jävel till är inte längre extrem. Han är PK.”

Så förhåller sig det naturligtvis inte. Den politiska korrektheten är, i måttliga doser, helt rimlig. Det kan t ex finnas anledning att inte låta enstaka fall få stort utrymme och leda till förhastade slutsatser. När den växer till att bli ett totalitärt system är det en annan sak. Det blev ju så i Sverige att kritiska synpunkter i invandringsfrågorna omedelbart ledde till stämpling som extremist och rasist från den rådande maktkoncentrationen som tillsammans kunde falla tillbaka på en ideologisk ståndpunkt. Skönmålningarna blev alltmer fantasifulla och vem minns inte rapporterna om invandringen som en ständig ekonomisk vinstmaskin. Till slut gjorde verkligheten sig påmind och statsministern fick ta på sig rollen att reglera systemet. Strängt taget blev han därmed, enligt de tidigare normerna, en extrem rasist, men, som Schulman riktigt skriver: ”Vi har både en regering OCH en majoritet av oppositionen OCH en majoritet av det svenska folket som vill en och samma sak: strypa invandringen.”

Då lönar det sig inte att försöka utöva traditionell pk-makt. Men det betyder inte att det är politiskt korrekt att dra ner på invandringen eller att tillåta kritiska synpunkter. Motivet är välkänt: Till detta är vi nödda och tvungna vilket de flesta har insett. När verkligheten kom i kapp är det inte mycket annat att göra. Man bibehåller dock samma goda pk-intentioner och Schulman och andra gammeltroende bryter inga nya pk-tabun. Dessutom har man lyckligtvis SD att peka ut som den extrema fienden vilket gör det möjligt att bibehålla en anständig fasad även om förödmjukelsen är uppenbar.

Den alltför överdrivna skönmålningens tid tycks vara över.

Det här inlägget postades i politik. Bokmärk permalänken.

59 svar på 2337: Den politiska korrektheten korrigerad

  1. CeDe skriver:

    Det har du rätt i Graven, Ulf kan bara jämföras med sig själv!

    Natti-natti!

  2. Från Graven skriver:

    Natti

  3. Ulf skriver:

    Nu tog visst argumenten slut, återstår alltså bara idiotier från “Från Graven” och “Cede”.

  4. Ulf skriver:

    Nazi-nazi menar ni väl 🙂

  5. Från Graven skriver:

    Tja, att du inte längre skriver könsord till CeDe får väl anses vara ett fall framåt.

  6. mohammad skriver:

    Intressant att följa Ulf och Pers meningsutbyte.

    Något besvärande dock att Pers vurm för den föråldrade nationalstaten och uttalade Islamofobi får denne att stundtals i fritt fall kasta sig ut från ättestupan.

    Ulf är orubbligt stabil som vanligt.

    Stor nöje av von Graven tilläggskommentarer, som sin vana trogen oavsett ämne till sist avslöjar sina obefintliga sakkunskaper, denna gång i elementär statsvetenskap…tack!

  7. Från Graven skriver:

    Substanslöst från mohammad: ingenting framfört i sak. Lämnas därför därhän.

  8. Per skriver:

    mohammad

    Så dök det upp igen, ett av de senare årens vanligaste markörord/signalord i den politiska debatten – ISLAMOFOBI eller kanske oftare använt i formen islamofob eller islamofobisk, som etikettering av debattör som är kritisk till att Europa islamiseras genom massinvandring från menaländer, och/eller som är tydligt kritisk till den fascistoida, rasistiska, kvinnofientliga, imperialistiska och korkade samhällsdeologin islam. Dvs ordet är i sig orealistiskt, beskriver ingenting som existerar i verkligheten. Rädslan för islams utbredning, och dess alltmer öppet aggressiva uttryck/politik under 1900-talets senare del och framåt är ju helt frisk, visar att man är politiskt vaken/medveten.

    För några år sedan kunde representanter för Muslimska Brödraskapet få sitta i tv-sofforna dagen efter det senaste islamistiska massmordet i Europa och med lugn stämma påtala att det (mest) tragiska med dådet igår är att det “riskerar att öka islamofobin” i det svenska (rasistiska) samhället.

    Men tiderna förändras. Politiska konjunkturer likaså. Under senare tid kan man notera att detta verklighetsfrämmande ord (som myntats av den islamistiska rörlsen ursprungligen som ett sätt att maskera sitt islamiseringsprojekt för Europas folk) har fått en sjunkande användningsfrekvens i massmedia. Lite gammal hederlig positivistisk samhällsforskning vore på sin plats här genom att utföra exakta statistiska mätningar av hur ofta det används över tid. Jag tror att man t.ex. skulle då se att det tar längre och längre tid innan det dyker upp i SVT etc efter ett massmord utfört av jihadister. Och att det blir allt färre som använder till frekvent i debatter. Och att de som använder det i ökande grad får en lite generad tystnad som reaktion efter att ha yttrat detta ord. Osv. Läget just nu är nog att sådana personer ofta blir betraktade som lite dumma, att det klassar ned deras intellektuella kapital i offentligheten. I ett modernt kunskapssamhälle blir får ju alltfler verksamheter karaktär av förtroendebransch. Kan man lita på den personen/organisationen eller inte?

    Bästföredatum för detta ord har gått ut mohammad! Om några år är det nog bara islamister (och Aftonbladets krönikörer och SSU osv) som använder det, och du och Ulf och Arnstad kanske. Vi får se. För politiskt intresserade personer blir det intressant att följa detta ords fortsatta statistiska öde.

  9. CeDe skriver:

    Sign Ulf har svårt att se skillnader. Han jämställer islamskt våld med västs. Västs våld är öar i historien . Det islamska våldet – ett konstant pågående sedan krigaren Muhammed gjorde entré. Islam är en rigid världsåskådning omöjlig till förändring då den lögnaktigt påstås vara ett guds påbud.
    I väst pågår en ständig demokratiprocess medan islam står och stampar på samma jordgolv sen 600-talet.
    Sign Ulf välkomnar islam i multikulturen helt ovetande att islam bara eftersträvar monokultur.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.