Jag håller på med ett föredrag om yttrandefrihet. Det har efter hand blivit en del sådant. Ett tema hämtar jag från Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenhamn. Det avsnittet handlar om tidigare JO Hans-Gunnar Axberger och hans syn på yttrandefrihet. Axberger säger:
”När yttranden enbart har till syfte att smäda och provocera – då blir yttrandefriheten, tycker jag, svår att försvara. Då kan det nästan bli ett yttrandefrihetsintresse att faktiskt sätta upp något slags gräns. Annars går själva värdet i yttrandefriheten lite grand förlorat. Människor i allmänhet kan få svårt att förstå vad den egentligen ska vara bra för.”
Lite problem här eftersom det är ytterst att finna något exempel. I vår värld utgår vi ifrån att det finns ett motiv. Den rena smädelsen och den rena provokationen är knappast något annat än en estetisk fiktion. Däremot kan det röra sig om föga djupsinnig motvilja och hat. Men det är också ett motiv.
Axberger vill försvara tidigare Justitieministern Laila Freivalds ingripande mot Sverigedemokraternas karikatyrtävling på temat profeten 2006. Han åberopar ”clear and present danger”:
”Kanske, funderar han, borde Sverige ändra lagstiftningen så att framtida liknande censuraktioner från regeringen i extraordinära situationer hamnar inom lagens råmärken. Åtminstone borde det diskuteras att skapa en laglig möjlighet att ingripa när det råder clear and present danger.
För så var det i fallet med SD:s karikatyrtävling, det man måste nog säga.”
”Clear and present danger” brukar exemplifieras med en talare som hetsar upp en folksamling som visar klara tecken på att ta till våld och stormning. Då kan polisen ingripa. Lite svårare att applicera detta på teckningar. Här måste det gå en omväg genom medierna och för att det skall bli någon verklig effekt krävs en stor spridning. Men inte ens då är det säkert att det blir något. Det är alltså inte så enkelt att påvisa en fara som är ”clear and present”.
Nå, det finns ju röster som menar att respekt bör visas och kränkningar bör inte tillåtas. På 1960-talet hade Sverige fortfarande lagen om trosfrid. Orrenius berättar om ett välkänt fall:
”Lagen om trosfrid användes 1963 mot radiokomikerna Carl-Uno Sjöblom och Lasse O’Månsson. De dömdes till dagsböter efter att de i Sveriges Radio sänt ut en sketch som gick ut på att en bensinmack och en kyrka hade slagits ihop, så att man kunde få nattvard och oljan kollad på samma gång. ’Slå ihop smörjan’, sa Carl-Uno Sjöblom i etern och det ansågs så stötande för människors religiösa känslor att Stockholms rådhusrätt fällde sketchens manusförfattare för brott mot trosfrid.”
Trosfriden lär vi dock inte få tillbaka.
