Den senaste bulletinen från rebellen Bob Dylan meddelar att han tydligen skall infinna sig till nobelpriset. Förr kunde det vara hårdare attityder gentemot ärofulla pris. 1964 tilldelades Asger Jorn Guggenheim Art Award. Jorn svarade med ett telegram:
”GO TO HELL BASTARD—STOP—REFUSE PRIZE—STOP—NEVER ASKED FOR IT—STOP—AGAINST ALL DECENCY MIX ARTIST AGAINST HIS WILL IN YOUR PUBLICITY—STOP—I WANT PUBLIC CONFIRMATION NOT TO HAVE PARTICIPATED IN YOUR RIDICULOUS GAME.”
Onekligen kan man finna intressanta kulturinslag på Avpixlat. På Avpixlat skriver man en artikel om bilbränder vilka tycks ha blivit en allt vanligare företeelse. Det intressanta är att artikeln illustrerats med en bild av en brinnande bil. Det slog mitt konstöga att den hade jag sett förr. Och mycket riktigt, Avpixlat hade valt att visa en videostill från Superflex Burning Car från 2008. Ett brinnande konstintresse?
Bilden är spegelvänd
Och här spegelvänd originalbild
På bloggen har det varit mycket diskussion om kulturrelativism. Ett populärt ämne som alltid drar in i identitetspolitiken. Om man lär sig reglerna är det tämligen lätt att spela och rätt underhållande. Dessutom ett samtidsdokument. En och annan kärnpunkt lär nog finnas i dramat men kan man reglerna är de inte besvärande.
Det kan vara dags att dra fram lite konst. Lars O Ericsson skriver (SvD) om Tino Sehgal som visar ett antal performanceverk på Palais de Tokyo i Paris. Sehgal (350) är sedan länge en stor stjärna i konstvärlden med ett uppmärksammat genombrott på Venedigbiennalen 2005. Då lät han museipersonalen framträda improviserat med utropet ”This is so contemporary!” ”This is a work of Tino Sehgal.” Det var lyckat och han fortsatte framgångsrikt vilket ännu pågår även om det börjar bli lite patina. Sehgals verk är immateriella och dokumenteras inte. Det är dessutom förbjudet att filma och fotografera. Hans gallerist jagar ständigt bilder på nätet för det finns såväl bilder som film, idag är sådant omöjligt att stoppa.
Ericsson är inte särskilt imponerad. Han hänger upp sig på att Sehgal har sin utgångspunkt i dansen. Varför, undrar Ericsson, vill han kalla sina föreställningar för bildkonst? Svaret är nog rätt enkelt. Dansvärlden ger inte så många möjligheter som bildkonsten vilken är både en mycket större värld och mottaglig för alla tekniker. Kan man krångla sig in där är det en gynnsammare karriärväg än dans- och koreografvärlden.
Men i övrigt får man notera att Sehgals gränsöverskridande är mycket beskedligt. Det kom sent, dansen var sedan länge inkluderad i bildkonsten liksom idéer om immateriell konst. Det intressantaste får sägas vara att Sehgal kan sälja sina verk. Köparen får muntligen rätten att uppföra verket under överinseende av konstnären. Strängt taget skall köparen inte registrera sitt verk (som museerna alltid gör) men efter vad jag har hört gör man det ändå. Någon måtta får det vara. Sehgal kom i rättan tid med rätt projekt och det är ju så att när allting ligger rätt blir det ändå fel. Åtminstone bör det kunna skakas fram ett litet motstånd, men det saknas alltså i det här fallet.
Sedan Pussy Riot genomförde sin politiska protest i Moskva 2012 har de fortsatt sina politiska ambitioner i väst. Betydligt lättare och som vanligt kan man inte räkna med att man stöter sig med någon norm av betydelse. Nu har man kommit med en feministisk video som de säger är ett svar på Trump. Säkert är det så men även om ingen bryr sig är den rätt svängig.
Man kommer inte ifrån att konstens som politisk aktion fortsätter att vara het. Naturligtvis finns det många nyanser men regeln är att ju mer konstnären vill förändra världen desto sämre blir det. En annan, långt mer grundläggande regel är att konstnären bör lägga fram saker utan envetna pekpinnar och utan krav på att den yttersta sanningen skall visas genom entydiga verk. För det är så att starkt engagerade konstnärer alltför ofta saknar sans för andra åsikter än de egna vilka vanligtvis härrör från den rådande regimens slagord.
Ett bra exempel är utställningen på Tensta Konsthall där Natascha Sadr Haghighian (välkänd och hyggligt framgångsrik i konstvärlden – rankad 1.650) med sin installation Fuel to the Fire. Det handlar om Husbyupproret som hon enkelt kan förklara genom att hänvisa till polisvåld och mediernas ignorans. Även den strame och rättrådige kritikern Mårten Arndtzén ser de uppenbara svagheterna i denna partsinlaga (SR).
Nå, sådana futiliteter i mötet med realiteterna spelar inte så stor roll i konstvärlden. Där kan man tillåta sig att vara hyperradikal eftersom man kan luta sig mot att konsten inte kan vara något annat än fiktion. Och då kan man också spela lite med institutionell kritik som givetvis aldrig kan drabba konstvärlden emedan någon alltid måste betala kalaset. Natascha Sadr Haghighian roar sig även med att vägra cv. Hennes galleri i Berlin, König Galerie, visar därför inte upp hennes meriter utan hänvisar till hennes projekt där man kan låna andras cv. Det fungerar förstås inte mer än som en kul grej och Sadr Haghighians ordinära cv finns t ex på artfacts.
