Årets Nobelpris har gett upphov till åtskilliga åsikter. Rätt eller fel, dåligt eller bra?
Det kan ju vara så att Svenska Akademien ville haka på i tiden, lämna sin dammomhöljda kammare för en färd ut i medier världen över och inte minst i sociala medier. Ett enkelt sätt att överraska alla och få igång löpelden visade sig vara Bob Dylan. Alla andra lösningar skulle inte ha blivit något annat än ”det vanliga”. Hade man valt en kvinnlig författare hade det varit rättrådigt men inte helt och hållet. Hade man inte gjort det hade det varit fel, men inte helt och hållet. Hade man tagit en afrikansk författare etc. Inte heller var man tydligen pigg på att gå den elitistiska vägen: en föga känd och känslig poet från något avlägset land.
Strängt taget är det konstbegreppet som spökar i fallet Dylan. Nobelpriset är, med några få äldre undantag, ett pris i konstlitteratur. Den linje man följer är den seriösa kanon upprättad av västvärlden och till vilken alla länder kan ansluta sig vilket också har skett. Precis som i konsten fast det har gått snabbare i litteraturen. Dess litterära kanon är välkänd och den är också den naturliga referensramen för författarna. Dess dominerande produkt är romanen och, fast i mycket mindre utsträckning, dikten. Dramatiken och teatern hör också hit men är långt mindre framträdande. Bob Dylan ingår inte i den världen och han räknas inte heller som en av de verkligt stora poeterna i världslitteraturen. Hans tillhörighet är den seriösa populärkulturen.
Inget hindrar Svenska Akademien att göra en djärv ”cross-over” och markera att även den seriösa popkulturen bör uppmärksammas. Men det får då sägas vara en avvikande hållning i den litterära världen. Att Dylan skapar betydelsefull litteratur behöver man inte betvivla men frågan är hur hans kvalitetsnivå uppfattas av den litterära världen. Svårigheten som kan ge upphov till missförstånd är att det är en tvådelad betygssättning, dels som sjungande poet i den seriösa populärkulturen, dels generellt i den litterära världen. Det är nog ingen större tvekan om hur man gör bedömningarna i dessa kategorier. Men det är lätt att blanda samman inte minst genom bedömarens entusiasm.
Jag har svårt att tro att Svenska Akademien vill ta språnget att öppna det litterära fältet på vid gavel. Det finns inga fördelar med det, det rör sig om olika genrer och olika utgångspunkter även om de har en hel del gemensamt. Men bortsett från att Akademien fick fart på föreställning skulle det kunna leda till en diskussion om vad som är konstlitteratur.
