Redan igår var allting klart, man kunde gå och lägga sig i lugn och ro. Men så kom morgonen och när jag satte på teven och fortsatte till köket märkte jag redan därifrån att något var galet. En dröjande och släpande stämning utgick från morgonstudion. Något oväntat hade inträffat vilket inte är så vanligt när det handlar om fastlagda arrangemang. Ta t ex större konstutställningar, ett under av ordning och stabilitet. Man behöver bara kasta ett öga på förhandsvisningen och man vet att det blir som vanligt.
Nu är det klart att detta särdeles historiska presidentval blev en seger för den politiska inkorrektheten. Det var ju tänkt att den stora buffeln hade dansat en stund på slak lina och hans vidare öde var att vandra ut i glömskan med svansen mellan benen. Men det blev tvärtom, mannen som med stor inlevelse spelat rollen som politiker stod plötsligt kvar som segrare. Rollen som politiker bygger på några enkla grepp: Skaffa sig röster med färgstarka löften där det är viktigt att sikta på väljargrupper som är tillräckligt stora. Skulle man råka vinna bör man undvika att genomföra de förslag som man har lagt fram men på ett sådant sätt att det verkar som om det händer något hela tiden. Trump hade fördelen att ha en svag motståndare utan karisma. När Clinton t ex skulle se glad ut och triumfatoriskt sträcka upp sina armar gick liksom ridån ner. Det är också svårt att ändra sådan koreografi.
Dramat ”I väntan på Trump” har mötts av otaliga reaktioner. Detta har naturligtvis varit till stor fördel för medieföretagen som har haft en långkörare som just nu är fylld av ett åtråvärt eftersnack med expertkommentarer (i det här läget torde alla som får anständig medieplats kunna betraktas som experter). Underhållningsfaktorn har inte någon framträdande roll i kommentarerna men Olivia Svensson har inte missat den (Aftonbladet). Wolodarski (DN) är en allvarstyngd man och därför överraskas man inte av metaforen ”isande vindar” (det rådande Stockholmsvädret kan vara en yttre inspirationskälla). I den genren förnekar sig inte heller den indignerat förutsägbare Peter Fällmar Andersson (SDS) som når fram till Goebbels i sitt bittra prosapoem. Magnus Falkenhed väljer en brandmetafor (intressant kontrast till ”isande vindar”) där vi tillsammans skall släcka bränderna (Expressen). Den vite mannen, sexism och rasism är andra och ständigt återanvända tillhyggen, här exemplifierat av Ebba Witt-Brattström som mest av allt vill skrika (SvD). ”Vem, om jag skrek, hörde mig då i änglarnas kretsar?” (det passar sig att vara lite litterär här, bildade läsare kan säkert identifiera passusen).
Under 1980-talet var Ronald Reagan president. Så väl passade han in i postmodernismen som på den tiden främst relativiserade utifrån en cynisk princip: En B-skådespelare som president, vad kan bli bättre? Nu är det andra tider och landet som ligger består av två läger, de korrekta och de inkorrekta. Båda sidorna kan förenas i en unison övertygelse: ”Sanningen och rättvisan skall segra!” Den postmoderna relativiseringen lever vidare men nu i moralisk skepnad och utan cynism. Trumps framgång var givetvis en seger för det inkorrekta och nu gäller det för de korrekta att ta nya tag.
Trumps seger har gett upphov till en mängd kvitterrader. Några är samlade på ETC. Omsorg har man också tänkt på: Hur man på ett lugnande sätt förklarar Trump för oroliga barn (DN).
Konstvärlden behöver inte klaga och kan sjunga vidare på visan ”nu har jag fått den jag vill ha”. Det har varit kärva tider alltsedan Obama tog över efter det magnetiska hatobjektet Bush. Fritt fram igen för kreativa konstnärer att ge sig på ett mer än lovligt byte.
