2369: Karikatyrer

Svårt att släppa Trumpen – han har i varje fall fått intresset för politik att explodera. En sak som jag har funderat på är konstnärernas och karikatyrtecknarnas insatser. Nidbilderna av Trump har kommit i floder. Få verkligt kända konstnärer har bidragit, konsten är och måste vara långsam och mångtydig. Måhända får man ge Barbara Kruger (den gamla postfeministiska stjärnan, rankad 164) godkänt med sin lite intrikata bild till tidskriften New York.
00kruger-new-york-magazine

Om man så vill kan man tänka sig vem som helst som ”loser”.
Urval av diverse bilder och videor finns här artnet artnet.

Jag skulle tro att den lätthet med vilken Trump har hävt sig ur alla elaka karikatyrer beror på att han själv är den bästa karikatyren av sig själv. Originalet överträffar alla försök till förbättringar.

Vad månde bliva hans eftermäle? Han lät bygga den mexikanska muren – för att utestänga all främlingsfientlighet och rasism…

Publicerat i debatt, politik | 105 kommentarer

2368: Världsteatern ger

Redan igår var allting klart, man kunde gå och lägga sig i lugn och ro. Men så kom morgonen och när jag satte på teven och fortsatte till köket märkte jag redan därifrån att något var galet. En dröjande och släpande stämning utgick från morgonstudion. Något oväntat hade inträffat vilket inte är så vanligt när det handlar om fastlagda arrangemang. Ta t ex större konstutställningar, ett under av ordning och stabilitet. Man behöver bara kasta ett öga på förhandsvisningen och man vet att det blir som vanligt.

Nu är det klart att detta särdeles historiska presidentval blev en seger för den politiska inkorrektheten. Det var ju tänkt att den stora buffeln hade dansat en stund på slak lina och hans vidare öde var att vandra ut i glömskan med svansen mellan benen. Men det blev tvärtom, mannen som med stor inlevelse spelat rollen som politiker stod plötsligt kvar som segrare. Rollen som politiker bygger på några enkla grepp: Skaffa sig röster med färgstarka löften där det är viktigt att sikta på väljargrupper som är tillräckligt stora. Skulle man råka vinna bör man undvika att genomföra de förslag som man har lagt fram men på ett sådant sätt att det verkar som om det händer något hela tiden. Trump hade fördelen att ha en svag motståndare utan karisma. När Clinton t ex skulle se glad ut och triumfatoriskt sträcka upp sina armar gick liksom ridån ner. Det är också svårt att ändra sådan koreografi.

Dramat ”I väntan på Trump” har mötts av otaliga reaktioner. Detta har naturligtvis varit till stor fördel för medieföretagen som har haft en långkörare som just nu är fylld av ett åtråvärt eftersnack med expertkommentarer (i det här läget torde alla som får anständig medieplats kunna betraktas som experter). Underhållningsfaktorn har inte någon framträdande roll i kommentarerna men Olivia Svensson har inte missat den (Aftonbladet). Wolodarski (DN) är en allvarstyngd man och därför överraskas man inte av metaforen ”isande vindar” (det rådande Stockholmsvädret kan vara en yttre inspirationskälla). I den genren förnekar sig inte heller den indignerat förutsägbare Peter Fällmar Andersson (SDS) som når fram till Goebbels i sitt bittra prosapoem. Magnus Falkenhed väljer en brandmetafor (intressant kontrast till ”isande vindar”) där vi tillsammans skall släcka bränderna (Expressen). Den vite mannen, sexism och rasism är andra och ständigt återanvända tillhyggen, här exemplifierat av Ebba Witt-Brattström som mest av allt vill skrika (SvD). ”Vem, om jag skrek, hörde mig då i änglarnas kretsar?” (det passar sig att vara lite litterär här, bildade läsare kan säkert identifiera passusen).

Under 1980-talet var Ronald Reagan president. Så väl passade han in i postmodernismen som på den tiden främst relativiserade utifrån en cynisk princip: En B-skådespelare som president, vad kan bli bättre? Nu är det andra tider och landet som ligger består av två läger, de korrekta och de inkorrekta. Båda sidorna kan förenas i en unison övertygelse: ”Sanningen och rättvisan skall segra!” Den postmoderna relativiseringen lever vidare men nu i moralisk skepnad och utan cynism. Trumps framgång var givetvis en seger för det inkorrekta och nu gäller det för de korrekta att ta nya tag.

Trumps seger har gett upphov till en mängd kvitterrader. Några är samlade på ETC. Omsorg har man också tänkt på: Hur man på ett lugnande sätt förklarar Trump för oroliga barn (DN).

Konstvärlden behöver inte klaga och kan sjunga vidare på visan ”nu har jag fått den jag vill ha”. Det har varit kärva tider alltsedan Obama tog över efter det magnetiska hatobjektet Bush. Fritt fram igen för kreativa konstnärer att ge sig på ett mer än lovligt byte.

Publicerat i debatt | 76 kommentarer

2367: De i kolonierna

Så var det tisdag och dags för lite konstsamtal i Malmö arrangerat av Moderna Museet. Innan man hann starta gick larmet och alla fick lämna byggnaden. Ett svävande ögonblick fanns en tvekan, ”är det på riktigt?”, men det var det. Så småningom kom ”Moderna Talks” igång och inleddes med John Akomfrahs film The Stuart Hall Project (2013). John Akomfrah (1.547) är en framgångsrik filmare som nådde en större uppmärksamhet på Venedigbiennalen 2015. Hans film handlar om Stuart Hall (1932-2014) en av grundarna av Cultural Studies och The New Left. Hans arbeten och aktiviteter handlar om mångkultur, hybridisering, rasism i stora perspektiv. Ett utdrag ur filmen (som är mycket sevärd) kan ses här:

Allt detta var gott och väl, Cultural Studies har blivit en stor och självklar sak och givetvis är det en mycket väsentlig inspirationskälla för dagens konst. Hall kommer från Jamaica men flyttade till och studerade i Storbritannien. Att komma från Jamaica är exemplariskt utifrån perspektivet mångkultur och hybridisering eftersom området kan uppvisa så många kulturella förbindelser och variationer (”kreol”). Nå, det hade annonserats att ”Efter filmen följer en paneldebatt om museers ansvar för de berättelser de förmedlar via sina samlingar och vilka stereotyper som dessa kan reproducera. I panelen medverkar Temi Odumosu, konsthistoriker vid Malmö högskola, Runo Lagomarsino, konstnär och Parvin Ardalan, författare. Moderator är John Peter Nilsson, tidigare chef för Moderna Museet Malmö.”

Det blev dock inte mycket av det. John Peter Nilsson gjorde något försök att styra saken i den riktningen men lyckades inte vinna något större gehör. Odumosu fick dock fram att ett (ospecificerat) museum borde rannsaka sin samling och betrakta den postkolonialt. Trots sin rutin gjorde Nilsson dessutom två oförlåtliga misstag. Samtalet handlade om kolonialism och postkolonialism (föga förvånande) och Nilsson råkade säga att Sverige spelat en ganska liten roll i kolonisationen. Det går inte för sig gjordes klart från debattörerna, Sverige är en del av den skuldbemängda västvärlden och kan inte på något sätt undkomma. Sedan råkade Nilsson säga ”Amerika”, avseende Nordamerika, vilket också är ett felsteg. Amerika utgör den samlade amerikanska kontinenten. Samtalet kom vidare in på migration, inklusion, Malmö som mångkulturell ort, vänsterns kris. Oundvikligen nämndes dessutom Sverigedemokraterna och Edward Said. Längre kom man inte men jag kände mig nöjd eftersom jag fick en god sammanfattning om var konstens sammanfattade diskursambitioner alltjämt befinner sig. Konstens roll i denna kontext är som bekant en betydligt svårare nöt att knäcka. Därmed visade denna afton hur samtidskonstens teoristandard sedan det senaste decenniet ser ut: att formulera sina politiska ambitioner och sin ideologi.

00debstm
Kvällens paneldebattörer: John Peter Nilsson. Runo Lagomarsino, Temi Odumosu och Parvin Ardalan.

Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar