Chantal Mouffe är en av de centrala inspirationskällorna till samtidens politiska konst. Hennes intresse för konst är inte obetydligt men en sidolinje. Som politisk filosof i den postmarxistiska linjen har hon skördat stora framgångar. De flesta håller nog med henne i hennes slutsats om att konsensuspolitiken (alla drar sig mot mitten) har varit grunden för uppkomsten av framgångsrika populistiska partier. Hon förordar att politik skall byggas på motsättningar (det hon kallar för agonistik) vilket innebär att motverka konsensuspolitiken. Denna är i sin tur beroende av den neoliberala kapitalismen och där har vi i vanlig ordning huvudfienden. Den är dagens hegemoni som på alla sätt bör kritiseras.
Det brukar inte sluta särskilt väl när filosofer ger sig på konsten men det kan få betydande konsekvenser. Men Mouffe tror på konstens potential. Hon säger att ”Ur ett agonistiskt perspektiv består kritisk konst i alla de skilda konstnärliga praktiker som för fram alternativ till den rådande postpolitiska ordningen. Kritisk blir konsten genom att synliggöra sådant som det förhärskande samförståndet tenderar att undanskymma och undertrycka, genom att ge röst åt dem som är tystade inom den befintliga hegemonin.”
Konsten måste dock äga rum utanför det institutionella rummet, i vad han kallar för ”agonistiska offentliga rum”. Offentliga rum utanför konstinstitutionerna är en svår genre och har aldrig fungerat i konstsammanhang. Men Mouffe är inte främmande för att t ex museer kan omvandla sig till agonistiska rum genom att göra utställningar som visar alternativ, ”en plats för motstånd mot den globala marknadsekonomins diktatur”. Detta låter sig både sägas och göras men vi vet också att det endast leder till helt marginella verkningar.
Hennes paradexempel är konstnären Alfredo Jaar en av konstvärldens stora stjärnor sedan många år (rankad 94). Jaar gjorde ett projekt med affischer i Milano 2008 riktat mot Berlusconis medie- och reklambolag. Det bestod av texter med frågor som t ex ”Behöver politikerna kultur?”, ”Är de intellektuella överflödiga”. Man tvingas dock inse hur begränsad betydelse sådant finlir har. Ett annat Jaarexempel som hon drar fram är Jörgen Svenssons ”Public Safety” i Skoghall utanför Karlstad 2000. I det projektet lät Jaar bygga en konsthall som sedan eldades upp därför att han inte ville skapa en institution av egen kraft. Det brukar påstås att följden blev att Skoghall fick en konsthall genom invånarnas krav och att det skapades en stipendieplats. Det är internationellt känt även om det rör sig om ett rent önsketänkande. Alfredo Jaar har jag haft äran att träffa två gånger i Oslo när jag som teorikoordinator fick ta emot honom för föreläsningar. Jag var också tvungen att förelägga honom Kunstakademiets blankett för arvode. Den blanketten var inte lätt att fylla i och jag beklagade detta djupt.
Konsten skall alltså: ”undergräva den rådande maktsammansättningen. Det har i själva verket alltid varit konstnärens uppgift, och det är bara den modernistiska illusionen om konstnärens särställning som har förvillat oss på den punkten. När vi ger upp denna illusion och förkastar den revolutionära uppfattningen av den politik som den har i sitt släptåg, vinner vi en klarare förståelse av den kritiska roll som konst och kultur kan spela i våra dagar.”
Inga våldsdrypande revolutioner utan alternativa visioner står det sålunda på Mouffes matsedel. Hur detta recept skall nå utanför konstvärldens diskurser och agenter berör hon inte. Men i alla fall är Mouffe en av de mest inflytelserika teoretiker i den internationella samtidskonsten.
Något om Chantal Mouffe (DN)