Gårdagens blogginlägg gillades inte av Julia Caesar. Hon har sänt mig några kritiska synpunkter på min text. Jag tycker att hon har all rätt till replik återger hennes inlaga med mina kommentarer inom hakparentes:
”Jag har läst ditt blogginlägg 2364: En recension som ej föll i god jord och beklagar att du skrev det, eftersom det ger ett ogenomtänkt och lätt förvirrat intryck. Du gör dig skyldig både till flera sakfel och ogrundade insinuationer. Jag vill därför bemöta det du skriver och utgår ifrån att korrekta sakuppgifter även ligger i ditt intresse och att du korrigerar sakfelen.
1. Jag är inte sjukpensionär. Jag är född 1944 och alltså ålderspensionär sedan 2009.
[Jag beklagar detta sakfel. Jag avsåg närmast att återge JC:s utsatthet i vilket också ingår hennes hälsa.]
2. ’Orrenius får spela en roll i dramat’.
Rollen och dramat iscensatte Niklas Orrenius själv genom att oinbjuden och tillsammans med olika fotografer trakassera mig vid mitt fritidshus längst ute i obygden på östra Gotland. Inga spontana hugskott således utan noggrant planlagda och genomförda flygresor från Malmö via Bromma till Visby och sedan hyrbil tvärs över ön.
[Jag avser den narration som JC lägger fram. Ingen berättelse är den enda och slutgiltiga och det gäller självfallet även den här. I regel vill en berättelse något och i det här fallet råder knappast någon tvekan om den saken.]
3. ’Hans insats var egentligen ringa, han sökte vid några tillfällen upp JC för en intervju men hon vägrade öppna dörren.’
Hur ringa den ’insatsen’ var saknar du och andra förutsättningar att bedöma. Det vet bara jag, eftersom det var jag som upplevde ”insatsen” med ihållande bankningar på min dörr, långvarigt och aggressivt stirrande in genom mina fönster och skrikande krav på att jag skulle öppna dörren.
Vid det första besöket öppnade jag dörren och upplyste om att jag inte hade tid att prata med Orrenius. Vid besök nummer två öppnade jag inte dörren. Jag har ingen anledning att öppna dörren för besökande som jag inte vill ha i mitt hus, och jag förbehåller mig rätten att själv avgöra vem eller vilka jag vill prata med.
Det verkar vara väldigt svårt att tänka sig in i hur jag upplevde situationen vid dessa påträngande hembesök. Som ensamboende, 71-årig kvinna med bräcklig hälsa och flera funktionshinder, utan närboende grannar, blir jag naturligtvis rädd när jag får oannonserat besök av två främmande män – som jag dessutom har anledning att tro inte vill mig väl.
[Så kan givetvis JC uppleva händelseförloppet men det kan beskrivas på olika sätt. Orrenius har en annan version. Den som skall ta ställning till detta kan inte göra annat än att föra fram sin egen bedömning.]
4. ”JC bygger upp ett scenario av aggressiva journalister som bankar, skriker och bevakar hennes hus.”
Jag har inte byggt upp något scenario. Jag har skildrat vad som faktiskt hände när två av Sveriges största tidningar skickade ut två torpeder med tillhörande fotografer (sammanlagt fyra stycken) för att skada och helst tysta mig.
[Som sagt, en berättelse är inte den faktiska sanningen utan ett stycke dramatiserad prosa som återger berättarens uppfattning och vilja till tendens.]
5. ”JC lade också ut Orrenius telefonnummer väl medveten om att detta skulle starta ett motdrev.”
Det är ett osant påstående och en grundlös insinuation. Till skillnad från mig är Niklas Orrenius en offentlig person som framträder med bildbyline och telefonnummer i varenda artikel han skriver.
Han har själv lagt ut numret till sin – OBS! – arbetstelefon (betald av Dagens Nyheter) på Twitter mer än 20 gånger, långt innan jag skrev min krönika ’Mardrömmen’ den 30 augusti 2015. (Fria Tider)
I krönikan återgav jag hans meddelanden till mig in extenso då de på intet sätt var privata utan en del av hans offentliga yrkesutövning och inte heller hans telefonnummer var privat.
Huruvida det skulle uppstå ett ’motdrev’ för att jag efter ett års trakasserier från Niklas Orrenius och Annika Hamrud berättade i en krönika vad jag utsatts för ligger helt utanför min kontroll.
Det är en mycket grov anklagelse att insinuera att jag skulle vara medveten om eller ha något inflytande över andra människors handlingar och dirigera ’stormtrupper’. Vilken bisarr tanke att jag sitter här som 72-årig pensionär i min stuga ute i skogen i den gotländska glesbygden och som ett slags Reichs-Führer dirigerar militanta Internetförband!
Jag tar ansvar för mina egna handlingar, inte för andras. En författares ansvar är att skriva det som är sant och relevant, utan att snegla på konsekvenserna. Punkt. Precis som det är ditt ansvar som konstnär att uttrycka det du anser vara relevant.
En författare har inget som helst ansvar för vilka som läser eller citerar hans/hennes texter eller hur vederbörande tolkar dem. Det står helt utanför författarens kontroll.
[JC har varit med ett tag och kan inte vara omedveten om vad som brukar ske när man lägger ut namn och telefonnummer i ett visst sammanhang. Att dessa uppgifter hade offentliggjorts tidigare betyder inte så mycket. Självklart är det i vilken kontext de presenteras som är avgörande. Att skriva det som man tycker är sant och relevant kan gå för sig om man förutsätter att det utgår ifrån ett rimligt omdöme. Det är visserligen sant att Orrenius har ett visst telefonnummer men är det en relevant del av historien?]
’Att han själv fick en våldsam skur med hat och hot kan kanske ha sitt antropologiska värde för en journalist men det drabbade också hans familj.’
Du har möjligen inte ägnat en tanke åt vad mina barn och barnbarn fick utstå sedan jag hängts ut i en rad stora media?
[En sådan logik är inget riktigt bra försvar, det blir ju ”eftersom mina anhöriga har fått utstå det ena och andra är det riktigt att ge igen med samma mynt” – där Orrenius får bli syndabocken.]
Vi är ensamma om vårt efternamn i hela landet. Det visste Annika Hamrud och Niklas Orrenius, men det fick dem inte att darra på manschetten.
Till skillnad från mig hade och har Annika Hamrud, Niklas Orrenius och andra drevjournalister betryggande säkerhetsåtgärder bakom ryggen. Både DN och Expressen har egna jurister och säkerhetsavdelningar.
Jag fick låna ett larm av polisen och själv ordna boenden när jag inte kunde bo kvar hemma på grund av hot.
’Ord står mot ord.’
Nej, det gör de inte. I intervju med Granskning Sverige har Niklas Orrenius inte kunnat bestrida en enda av de uppgifter som jag har gett i krönikan ’Mardrömmen’.
Istället bekräftar han att hans och hans fotografers trakasserier mot mig har gått till precis som jag har beskrivit dem.
[Jag har lyssnat på det och menar att din version och Orrenius version definitivt skiljer sig åt.]
Det står givetvis dig och andra fritt att ha synpunkter på mitt poddreportage ’Drevet mot Julia Caesar’. Självklart är det min berättelse om vad jag har upplevt, eftersom det faktiskt bara är jag som var på plats och vet vad jag upplevde.
Som ’subjektiv’ sådan utgör podden en ytterst liten motvikt mot alla hatiska påhopp mot mig som nu går i så gott som dagliga repriser i samband med utgivningen av Niklas Orrenius’ bok om dig. Invektiven har trappats upp så att jag nu har avancerat från ’rasist’ till ’nazist’ och ’Goebbels’.
[PK-svansen är inte heller vacker, numera brukar det inte vara någon större skillnad på att kallas ’nazist’ eller ’rasist’. Jag vet det av egen erfarenhet. Begreppsinflationen gör att det egentligen inte spelar så stor roll.]
En person som utsätts för mediedrev får så gott som aldrig möjlighet att ge sin version av saken. Som verksam i alternativmedia är man garanterat berövad den rättigheten. Det ligger av förklarliga skäl inte i mainstreammedias intresse att ge en rättvisande bild av den anklagade parten i ett mediedrev.
Men tack och lov har Internet öppnat möjligheter och rättigheter även för dissidenter att komma till tals, och självklart använder jag mig av de möjligheter som står till buds.
Det jag berättar i podden är sant. Det kanske är just det som är svårsmält? Att ta in och förstå en annan människas utsatthet kostar på. Jag trodde att just du skulle ha vissa förutsättningar att klara det. Så fel jag hade.
Hälsningar
Julia Caesar”
