Politiken som nu översköljer allt står på sitt sätt och stampar. De konservativa kan luta sig mot neoliberalismen och behöver inte göra något särskilt eftersom den är som den är. På vänstersidan har man ytterst svårt att formera en användbar modell. Den intellektuella sidan av vänstern arbetar för högtryck men har inte mycket förbindelse till de praktiserande som förlorar sig i identitetspolitiken och är besatta av rasism. Huvudfienden för vänstern, därom är man enig i det högdiskursiva lägret är alltså den neoliberala kapitalismen. Man ser inte så många demonstrationer mot den. Det är ett abstrakt och globalt nätverk som nationalstaterna inte kan styra. Därför ger man sig in på kulturfrågor och invandringspolitik. Att det har blivit problem här kommer naturligtvis av politikens konsensus som är en naturlig grogrund för opposition. Och i sin tur ett resultat av neoliberalismens hegemoni.
Vänsterdiskursen styrs av en del postmoderna grundtankar, t ex relativiseringen. Chantal Mouffe som jag tidigare skrev om har slutat använda termen ”modern demokrati” eftersom det kan leda tankarna till att västvärlden skulle ha nått längre än andra. Demokrati kan enligt henne och många andra ges andra former. Individens frihet är inte något som är särskilt eftersträvansvärt; det kan ersättas med ”gemenskapens värde”. Detta gäller även de mänskliga rättigheterna som är bundna till västvärldens liberalism. Som Mouffe skriver kan man matcha ”frihet” mot ”harmoni”. Det låter inte övertygande i mina öron men en sak kan man slå fast. Dessa avancerade diskursproducenter tvivlar inte ett ögonblick på den diskurs som de skapar utifrån exklusivt västliga förutsättningar. Och då får man anta att väst har kommit lite längre eftersom de stora sammanhangen inte kan beskrivas på annat sätt. Om det inte skulle vara så, alltså om något annat (t ex en religiös föreställning) skulle vara ekvivalent betyder det man skriver i det hela taget just ingenting.
Mouffe, när hon skrev boken Agonistik, hade vissa förhoppningar på den arabiska våren. Hennes oro gällde dock risken att man införde västerländsk demokrati i denna del av världen: ”Det skulle vara ett olyckligt missgrepp att tvinga dessa länder att anamma den västerländska modellen och att vägra erkänna islams centrala plats i deras kulturer.”
Det visade sig att hon inte behövde vara orolig. Annars har hon lite förhoppningar om Sydamerika där hon bland annat nämner Venezuela som ett bra exempel på motstånd mot neoliberalismen. Det såg kanske bra ut när hon skrev men helt lyckat var det nog inte.
Kampandan skall i varje fall koncentreras på att göra upp med neoliberalismen och att minska konsumtionen. Det enda som återstår är att komma på hur det skall genomföras.
