2371: Det måste hända något

Kritikern Frans Josef Petersson är djupt skakad av tidens politiska skeenden (Kunstkritikk). Han är övertygad om att något måste göras med hjälp av Konsten. Han inleder sitt planerade fälttåg med att försäkra oss att kommunismens väsen är ”kärleken till det enkla livet hos människor som är drabbade av ojämlikhet och orättvisa”. Han citerar Alain Badiou, en i konstsammanhang när det behövs en politisk udd återkommande filosof som har varit med ett bra tag. Jag är själv inte särskilt imponerad av Badious idéer om konst eftersom han utgår ifrån att konst är något som han som filosof skall bevisa. Ur min synpunkt är han snarare en bidragsgivare i traditionellt filosofisk stil. Sådana bidrag höjer konstens status och håller bara tillräckligt många med så får det betydelse.

Nå, Petersson läser Badiou medan det amerikanska presidentvalet pågår och det är lätt att räkna ut vartåt det lutar. Och nu, menar Petersson får det bli andra bullar: ”Konsten behöver en mer omstörtande vision än kapitalismkritiken.” Han sammanfattar: ”Det skulle vara mitt förslag i brottet mellan den nya tiden och den gamla: det nödvändiga i att formulera en ny, kommunistisk poetik för den samtida konsten. För ett sådant arbete finns inget program, bara en öppen, poetisk och skapande princip som är helt väsentlig för den stora utmaning och kamp som nu ligger framför oss.”

Börjar man bena upp Peterssons affektladdade retorik kan man undra vilken konst han talar om. Det lär vara den aktivistiska grenen av den internationella samtidskonsten som skulle kunna tänka i sådana banor. Men de flesta måste nog tänka på sin karriär och försörjning. Det kan förvisso finnas slantar och karriär också i detta men då måste man snegla mot den egna strategin för framgång. Man kan lägga märke till att Petersson använder sig av det välkända begreppet ”utmaning” som brukar betyda att man inte har någon aning om hur det man önskar få gjort skall göras.

En ”ny, kommunistisk poetik” kommer med all säkerhet, om det blir någonting alls, att främst bli en ny poetik. Den kan utan vidare visas på t ex nästa års Venedigbiennal och vinna uppskattade ord från kritikerna som kan understryka vikten av att konsten tar sitt politiska ansvar. Lite aktivism skadar aldrig, det är estetiskt häftigt och ger intryck av att det sker något, nästan som verklighet. Vem skall betala kalaset? Det brukar vara sådana som Deutsche Bank och Volkswagen.

Fienden är inte definierad och här har vi nästa problem. Visserligen kan man säga att den utgörs av gruppen rasister, fascister, nazister osv. men då dessa epitet under särskilt det senaste decenniet har utdelats så flitigt är det svårt att säga vem som egentligen tillhör de skyldiga.

Lars Lindström hjälper oss på vägen genom att slå fast att de flesta inte vet om att de tillhör de djupt skuldbetyngda (Expressen).

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori, politik. Bokmärk permalänken.

8 svar på 2371: Det måste hända något

  1. sl skriver:

    Det händer något hela tiden, men det går inte identitetsvänsterns väg. Den har inte ens börjat greppa idén med den gamla vänstern, vem som byggde den och varför. Förra gången det skulle till en socialistisk konst blev det (inte) Tatlins torn och en massa affischer, det var ju snygga, men fälten av dödskallar de ackompanjerade gjorde så att säga det hela inte så “värt”, som det heter bland våra tjugotrettioåringar. Lite senar kom den fina socialrealismen. Det behövs en ny kommunism, inte bara dess konst, och den nya ska uppenbarligen inte bygga på den bortrationaliserade och konservativa arbetarklassen. Det ser ut som att det är miljöpartiets teknikfientliga pinnstolsvurmande reaktionärvänster som ska formulera sig konstnärligt Det är ju enkelt; konst är slöseri med energi och behövs inte, vi ska ut och plock risa för hand under ledning av khmer rouge, och ingen ska ha råd eller tid med konst. “Miljörealismen”?

    Lars Lindström är mycket har aldrig kommit med så mycket, men det är kanske precis vad som behövs? En hopplös idiot, passar bra på kvällstidning.

  2. sl skriver:

    Jag inser att jag undrar något om konst. Räknas socialrealism primärt som konst eller politik? Vad är det i första hand?

  3. Ludvig K skriver:

    Lars Lindströms text är ju en typisk Expressen-blänkare av modernt snitt, men historien ger honom ju rätt. Men att sarkastiskt avfärda hans text tycker jag är märkligt. Historien har ju sett ut så hittills.

  4. Lars Vilks skriver:

    Det är svårt att åberopa historien eftersom varje situation är unik. Varje tid ser sina mörka krafter och vad som är mörkast vet man inte förrän efteråt.

  5. Lars Vilks skriver:

    Socialrealismen lever kvar som konst. Det är väl dess främsta identitet. Även om dess kvalitet inte räknas särskilt högt bär den med sig mer komplexitet än att endast vara politisk propaganda.

  6. Jor-El skriver:

    Ja, kanske är Lars Lindström en clairvoyant siare. Tror dock mer på förklaringen att han är en av etablissemangets mindre bemedlade megafoner med slappa analyser av tillvaron. Angående om var vi befinner oss i historien och om vi är nära förestående att göra en loop åttio år tillbaka i tiden vill jag rekommendera två mer balanserade krönikor i ämnet.

    http://www.gp.se/ledare/boström-nej-vi-lever-inte-på-1930-talet-1.3481690

    http://www.dn.se/kultur-noje/bengt-ohlsson-vi-lyssnar-efter-stoveltramp-medan-trump-twittrar-sig-mot-valseger/

  7. sl skriver:

    Lars Lindström är det inte mycket med, han springer med flocken, men inte först, så han tydligt kan se att han springer åt samma håll som alla kamraterna.

    Artikeln i Kunstkritikk är fascinerande. Uppfattningen att vänstern har något att säga, att den är oundgänglig, utan den fattas den förlösande kraften, först när den frisknat till finns något intressant att diskutera och en lösning att föreslå är så sanslöst självgod. Vänsterns “långa period av introspektion” har ägnats åt att glömma alltihop, nya teorier om koldioxid lika usla som de gamla bortglömda har varvats med besök på Ikea.

    Vänstern är bakåtsträvande, teknikfientlig, romantisk, reaktionär och inte solidarisk. Vad är den? Den är småborgerlig. Socialrealism är en passande fond för hulkandet.

  8. Per skriver:

    Lars Lindströms flock blir väl sakta mindre? Folk troppar kanske av, vilsna, var ta vägen? Frågan är väl också vilka nya flockar som skapas, eller breder ut sig geografiskt? Och vad pågår i no-go-zonerna? Blir dom större med tiden? Många frågor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.