Chantal Mouffe är en av de centrala inspirationskällorna till samtidens politiska konst. Hennes intresse för konst är inte obetydligt men en sidolinje. Som politisk filosof i den postmarxistiska linjen har hon skördat stora framgångar. De flesta håller nog med henne i hennes slutsats om att konsensuspolitiken (alla drar sig mot mitten) har varit grunden för uppkomsten av framgångsrika populistiska partier. Hon förordar att politik skall byggas på motsättningar (det hon kallar för agonistik) vilket innebär att motverka konsensuspolitiken. Denna är i sin tur beroende av den neoliberala kapitalismen och där har vi i vanlig ordning huvudfienden. Den är dagens hegemoni som på alla sätt bör kritiseras.
Det brukar inte sluta särskilt väl när filosofer ger sig på konsten men det kan få betydande konsekvenser. Men Mouffe tror på konstens potential. Hon säger att ”Ur ett agonistiskt perspektiv består kritisk konst i alla de skilda konstnärliga praktiker som för fram alternativ till den rådande postpolitiska ordningen. Kritisk blir konsten genom att synliggöra sådant som det förhärskande samförståndet tenderar att undanskymma och undertrycka, genom att ge röst åt dem som är tystade inom den befintliga hegemonin.”
Konsten måste dock äga rum utanför det institutionella rummet, i vad han kallar för ”agonistiska offentliga rum”. Offentliga rum utanför konstinstitutionerna är en svår genre och har aldrig fungerat i konstsammanhang. Men Mouffe är inte främmande för att t ex museer kan omvandla sig till agonistiska rum genom att göra utställningar som visar alternativ, ”en plats för motstånd mot den globala marknadsekonomins diktatur”. Detta låter sig både sägas och göras men vi vet också att det endast leder till helt marginella verkningar.
Hennes paradexempel är konstnären Alfredo Jaar en av konstvärldens stora stjärnor sedan många år (rankad 94). Jaar gjorde ett projekt med affischer i Milano 2008 riktat mot Berlusconis medie- och reklambolag. Det bestod av texter med frågor som t ex ”Behöver politikerna kultur?”, ”Är de intellektuella överflödiga”. Man tvingas dock inse hur begränsad betydelse sådant finlir har. Ett annat Jaarexempel som hon drar fram är Jörgen Svenssons ”Public Safety” i Skoghall utanför Karlstad 2000. I det projektet lät Jaar bygga en konsthall som sedan eldades upp därför att han inte ville skapa en institution av egen kraft. Det brukar påstås att följden blev att Skoghall fick en konsthall genom invånarnas krav och att det skapades en stipendieplats. Det är internationellt känt även om det rör sig om ett rent önsketänkande. Alfredo Jaar har jag haft äran att träffa två gånger i Oslo när jag som teorikoordinator fick ta emot honom för föreläsningar. Jag var också tvungen att förelägga honom Kunstakademiets blankett för arvode. Den blanketten var inte lätt att fylla i och jag beklagade detta djupt.
Konsten skall alltså: ”undergräva den rådande maktsammansättningen. Det har i själva verket alltid varit konstnärens uppgift, och det är bara den modernistiska illusionen om konstnärens särställning som har förvillat oss på den punkten. När vi ger upp denna illusion och förkastar den revolutionära uppfattningen av den politik som den har i sitt släptåg, vinner vi en klarare förståelse av den kritiska roll som konst och kultur kan spela i våra dagar.”
Inga våldsdrypande revolutioner utan alternativa visioner står det sålunda på Mouffes matsedel. Hur detta recept skall nå utanför konstvärldens diskurser och agenter berör hon inte. Men i alla fall är Mouffe en av de mest inflytelserika teoretiker i den internationella samtidskonsten.
Något om Chantal Mouffe (DN)
Den så kallade konsensuspolitiken (”alla drar sig mot mitten”) är som jag ser det ett resultat av två företeelser. Dels är den en reaktion mot 1900-talets ödesdigra utsvävningar åt vänster och höger, alltså dels i form av den reellt existerande kommunismen, dels fascismen/nazismen. Båda en fruktansvärd åderlåtning av allt mänskligt hos människan. Den andra företeelsen är frånvaron av egentliga alternativ. Den ”neoliberala kapitalismen” och marknadsekonomin har varit och är så framgångsrik att få vill ersätta den med någonting annat. På sin höjd kan man sträcka sig till att modifiera den. Ingen kan ju t.ex. förneka att många hundratals miljoner människor i de så kallade u-länderna, människor som på 1960-talet sades vara på väg mot avgrunden med svält och umbäranden, på anmärkningsvärt kort tid lyfts upp till en dräglig tillvaro. Detta kunde ske, för Kinas del, först sedan man övergivit de marxistiska dogmerna gällande ekonomin. Och för vår egen del, alltså för oss som redan på 1960-talet levde under drägliga förhållanden, har välståndsutvecklingen fortsatt. På några decennier tredubblade vi vår konsumtion, och idag mår vi så bra att om alla i världen skulle drista sig till att kopiera vår resa kommer det att krävas 4,2 jordklot. Alltså en omöjlighet. Följaktligen kan man också säga att nämnda modell för utveckling numera är alldeles för effektiv, åtminstone gäller detta för de redan utvecklade länderna. Som alla borde känna till bygger den fungerande ekonomin på att den ekonomiska tillväxten inte avstannar. Då kollapsar nämligen systemet. Men kollapsar gör det även om tillväxten fortsätter in absurdum. Var och en kan ju räkna på vad en exponentiell tillväxt innebär i det långa loppet. I det ena fallet kollapsar samhället, i det andra kollapsar naturen. Vi sitter alltså i rävsaxen, och det är insikten om detta som påkallar alternativ. Men vilken politiker vill begå politiskt självmord genom att berätta sanningen för väljarna? Alltså fortsätter det som förut, med den skillnaden att nu har många ”glömt” förra gången nationalism, rasism och nazism gjorde sig breda och vad det ledde till. Och kanske växer det då ännu en gång fram en auktoritär vänster, vem vet. Det finns alltså inget alternativ till konsensuspolitiken. De gröna gjorde ett lovvärt försök, vilket byggde på insikten om vårt beroende av de naturgivna existensvillkoren. Naturligtvis flög då samtliga övriga partier på nykomlingen och sa att så kan man inte göra. Och så rättade de gröna in sig i ledet och satte sig dessutom i knät på socialdemokraterna. Så kan det gå.
Jag är lika dåligt insatt i konstens teorier om den politiska motkraften. Men jag inser att den behövs. Motkrafter behövs överallt, med alla medel då världen vrids åt fel håll. Även jag han uppträtt som motkraft som jag nu stolt vill berätta om.
År 1988 var jag inbjuden som föreläsare vid Universitetet i Hamburg inför kulturforskare från hela världen. Vid samma plats hade oppositionsledaren i Litauen, Landsbergis ett möte i lokalerna bredvid. Vi råkade ta paus samtidigt och då jag fick klart för mig att 2 meter från mig stod Landsbergis med fru omgiven av säkerhetspoliser. Rent privat var jag så arg på Sten Andersson, Sveriges utrikesminister, som sagt till svenska folket att ”de baltiska staterna inte var ockuperade.” Detta hade skett år 1940 efter ett ultimatum från Stalin.
Nu ville jag tala i svenska folkets namn, bestämde jag mig för. Jag krånglade mig igenom poliserna och stod framför den man som skulle bli Litauens första president. ”Bry dig inte om vad Sten Andersson säger” sa jag. ”Svenska folket tycker inte som han! Vi vill alla önska dig lycka till och hoppas på att Litauen och de övriga staterna befrias.” Landsbergis tackade mig och bad mig sedan prata med hustrun, för hon kunde mer engelska än han. Vad jag sagt honom fick han översatt.
Jag vistades en vecka i Litauen, ett år senare. Landet var fortfarande under ryskt styre, och det kom ständigt in ”kontrollanter” till mina föreläsningar. Vid ett tillfälle försökte kontrollanten köra ut en elev. Alla närvarande var tysta. Men det gjorde inte jag. ”Ut”, sa jag till tanten. ”I mitt klassrum är det jag som bestämmer.” Hon gick. Ett sådant beteende var hon ovan vid, så hon använde inte sina befogenheter mot mig.
Detta om motkraften, i ett litet format.
Pah!
Som om mindre och mindre processorer (det vill säga fler processorer på samma mängd tillverkningsmaterial) inte skulle vara tillväxt?
Som om tillväxt i tjänster inte skulle räknas som tillväxt?
Som om tillväxten i solcellstakpannor inte skulle vara tillväxt?
Som om en ökande marknad av effektivare och mer eko-vänliga grödor inte skulle vara tillväxt?
Den ekonomiska termen (på engelska) är: Environmentally Sustainable Growth och låg endast sju sekunders googling bort.
Tänka sig, sju sekunder är allt tid det hade tagit UB Lööf att bespara sig arbetet med att plita ihop en 400 ord lång meningslös text.
Så kan det gå.
Från Graven
Tänkte själv på samma sak när jag läste UB Lööfs text.
I en alltmer accentuerad kunskspsekonomi är ju immateriell tillväxt central.
Och väsentliga delar av produkterna har ju som syfte att spara fysiska resurser (och tid) för användaren. Kund-/användarnytta förenas med miljönytta.
Lite att läsa.
Läs först det här för att få ett hum om organisationen:
https://en.wikipedia.org/wiki/Aid_to_the_Church_in_Need
Läs sedan det här:
http://kath.net/news/57457
Från Graven,
Tyvärr är det inte så enkelt som du tror.
Ekonomisk tillväxt innebär att värdet av färdiga varor och tjänster är högre år för år, att den ekonomiska volymen ökar. Så när exempelvis dina solcellstakpannor blir fler på bekostnad av fossila bränslen betyder inte det att ekonomin växer. Så kallad grön tillväxt leder alltså inte automatiskt till ekonomisk tillväxt.
Sedan skriver du: ”Den ekonomiska termen (på engelska) är: Environmentally Sustainable Growth och låg endast sju sekunders googling bort.”
Men redan i mitten av 90-talet lärde jag mig att vara kritisk mot nätuppgifter och i stället leta efter verklig kunskap. Översatt till ren svenska handlar detta om ”hållbar tillväxt”. Smaka på de orden! Låter det vettigt, i synnerhet när vi vet att ingenting i naturen växer upp i himlen? När det gäller ekonomisk tillväxt handlar det dessutom om exponentiell tillväxt. Är du bekväm med matematik kan du själv räkna, t.ex. på 3 procents årlig tillväxt. Begreppet ”Environmentally Sustainable Growth” är idag utsatt för massiv kritik.
U B Lööf
Det första stycket i ditt senaste inlägg är närapå rappakalja.
Ologiskt, virrigt och intetsägande.
Så skriver en som redan på 90-talet kom på att hen skulle skaffa sig ”verklig kunskap”.
UB Lööf
Var har du läst att ”Environmentally Sustainable Growth” är utsatt för massiv kritik?