Thomas Millroth är lite indignerad över konstmarknadens värdesättning (SDS):
”Är det fel att Karin Mamma Anderssons målningar säljs för miljontals kronor på auktion? Hon är ju en fantastisk konstnär. Problemet är att hennes beundrade föregångare Torsten Renqvist inte ens kostar en hundradel så mycket. Någon skillnad i kvalitet och betydelse mellan dem finns inte.”
Kanske inte så lyckat exempel. Millroth påstår att det inte finns någon skillnad mellan konstnärerna. Enligt vem? För självklart är det så att Mamma Andersson representerar en mycket högre kvalitet än Renqvist. Hon ställer ut internationellt och har fått bekräftelse från många håll i den tyngre delen av konstvärlden. Renqvist är en svensk målare som inte bekräftas på något annat håll. Det är naturligtvis möjligt att Mamma Andersson i framtiden försvinner från den större scenen och att hennes position i svensk konsthistoria kommer att bli mindre än Renqvists. Men det vet vi inte. Att Mamma Andersson säljer bra och dyrt torde inte påverka den bedömningen på annat sätt än att den är en del av uppmärksamheten – vilken är nödvändig för att det skall bli tal om kvalitet överhuvudtaget. Millroth kommer alltså med en prognos.
Det här resonemanget är inte ovanligt och kan sammanfattas med ”egentligen”, alltså att någon menar att framtiden kommer att visa hur det ”egentligen” förhåller sig. Svårigheten med detta är att det är ytterst svårt att avgöra vilka av dagens konstnärer som kommer att bli utpekade som kvalitet. Likaledes är det inte heller enkelt att säga hur det konsthistoriska materialet står sig. Ju fler konstnärer som fyller på konsthistorien desto trängre blir utrymmet för dem som redan finns där. En del av dessa kommer att blekna betydligt eller försvinna.
Ett annat kvalitetsgrepp som brukar dyka upp när konstens kvalitet diskuteras och särskilt när man berör den för stora delar av konstvärlden förhatliga konstmarknaden är ”riktig” konst, alltså en sådan som har det ”egentliga” värdet. I sin artikel använder sig Millroth av begreppet ”angelägen”. Konstmarknadens prisexcesser skapar inte ”angelägen” konst. Här är det första problemet att avgöra vad som är ”angelägen” konst. Millroth försäkrar att det finns gott om sådan och jag undrar då hur den förhåller sig till marknaden. Normalt sett finns det en lång rad samtidskonstnärer som inte kan sorteras in under Millroths skampåle: ”lättkonsumerade, hårdlanserade, eklektiska figurmålningar eller nostalgiskt ljus”. Den stora elit av samtidskonstnärer som ägnar sig undersökningar och angelägna frågor säljer naturligtvis dyrt. Samlare som går inför det Millroth avvisar får ingen status så det gäller att köpa rätt. Och när konstmarknaden går bra satsar man på internationell samtidskonst som betraktas som hög kvalitet i avancerade sammanhang. Vi får komma ihåg att ”betraktas som” är detsamma som att det är hög kvalitet även om framtiden kan vara oviss.
Å andra sidan kan man finna åtskilliga ”angelägna” konstnärer som inte säljer speciellt mycket och som inte har något högre penningvärde. Hur klarar de sig? Stipendier, ersättningar för utställningar, priser. Men hur får man det? Genom att bygga sina nätverk och skapa de rätta förbindelserna. Man kan alltid försöka med att kontrastera det internationella med det lokala och påstå att visst är våra lokala angelägna minst lika bra som de stora internationella namnen. Men det tycker inte konstvärlden och framtiden brukar inte heller ändra på detta.
En annan sak är att ”angelägna” framgångar, alltså att en konstnär blir uppmärksammad för ett verk driver fram ett köpintresse. Ju mer uppmärksamhet desto bättre priser vilket självklart sker genom att nätverken intensifieras: Någon gallerist ser att det finns goda utsikter.
Ett verkligt intressant problem är dock att pröva ”egentligen” en gång till. I vår tid produceras det ändlösa mängder av kritikerrosad angelägen konst. Men vad i allt detta är ”egentligen” tillräckligt bra för att vara verkligt intressant? Ty det är prövande att leva i en konstvärld som konstant kan visa att nästan allting är hur bra som helst.
