Vilks.net

Den ryske konstnären Pjotr Pavlenskij har gjort sig känd genom för vad man får anta för konstnären tämligen plågsamma performance. Dessa har riktats mot den ryska regimen. Så extrema handlingar får givetvis uppmärksamhet. De ryska myndigheterna är inte särskilt förtjusta och Pavlenskij har sökt sig till Västeuropa. SvD har en orienterande artikel. Även om performance med självplågande inslag förekommer är det inte så vanligt. Konstvärlden brukar vara avvaktande gentemot dylika excesser. I det här fallet har konstnären det politiska initiativet. Som de flesta känner till kan man använda något mjukare medel som t ex Pussy Riot har gjort. De ryska protestkonstnärerna har en välvillig publik på västsidan. När konstnärerna söker sig till väst förändras deras situation drastiskt. Det blir svår att angripa den ryska regimen eftersom direktladdningen är borta. Istället får de falla in i den västerländska korrektheten. Nu får vi se om Pavlenskij tänker delta i någon Trumpiad.

I dessa dagar har jag mycket att stå i och får dessutom, av onämnbara skäl, meddela några dagars skrivuppehåll. Men idag kom min artikel i Kvartal.

Nyligen var konstnären på lokal.

Nu skall konstnärerna förhålla sig till, skall vi säga ”världsläget”. Fortfarande är det gott om konstnärer som vill gå rakt på sak. T ex har den föga kände Shia LaBeouf (artnet) inlett en performance mot Trump. Den skall pågå i fyra år och är interaktiv såtillvida att den som så önskar skall ställa sig framför en kamera och filmas medan man säger ”He will not divide us”. Entydigheten är alarmerande.

Slagordstekniken passar illa i konsten men den har nyhetsvärde vilket är nog för att åtskilliga konstnärer vill pröva sin lycka. Få se nu vad Venedig och Documenta i Kassel skall visa upp för något. Tiden är visserligen kort men konstens politiska läge har fått ett fall framåt. Trumpläget ger konstnärerna möjligheter till att komma med fördjupade analyser av populismens och neoliberalismens fasor samt frammanandet av det anstormande fascistiska mörkret. Men det kan vara helt i sin ordning om det, som sig bör, drar sig mot det subtila. Men faran ligger i det lockande nyhetsvärdet som kan ge upphov till diverse trumperier.

De konstförståndiga är dock klara över det jag skriver ovan. Det blir skulpturutställning i Münster (ART). Kaspar König och hans team har sina problem. Återkommande handlar det om det avvikande, upproriska och provocerande. König konstaterar att när alla är överens blir det tämligen stillsamt. Om man skall ha en avvikelse blir det problem för König: ”Und die sogenannte Alternative ist so dermaßen spießig, dass es mir großes Unbehagen bereitet“ (och det s k Alternativet är så spetsborgerligt att det inger mig stort obehag).Vad han nu menar med det.

Konstens besvärliga läge beror på att den står på samma sida som etablissemanget. Det kan ju förefalla som om fallet Trump skulle motsäga detta men det är svårt att hävda att Trump representerar etablissemanget när han har det mesta emot sig.

Situationen i konsten är i alla fall intressant. Det har blivit ett kompakt motstånd mot avvikelser. Men avvikelsen är vad man förväntar sig i konsten det är man ändå överens om.