2408: Konstmarknad och kvalitet

Thomas Millroth är lite indignerad över konstmarknadens värdesättning (SDS):

”Är det fel att Karin Mamma Anderssons målningar säljs för miljontals kronor på auktion? Hon är ju en fantastisk konstnär. Problemet är att hennes beundrade föregångare Torsten Renqvist inte ens kostar en hundradel så mycket. Någon skillnad i kvalitet och betydelse mellan dem finns inte.”

Kanske inte så lyckat exempel. Millroth påstår att det inte finns någon skillnad mellan konstnärerna. Enligt vem? För självklart är det så att Mamma Andersson representerar en mycket högre kvalitet än Renqvist. Hon ställer ut internationellt och har fått bekräftelse från många håll i den tyngre delen av konstvärlden. Renqvist är en svensk målare som inte bekräftas på något annat håll. Det är naturligtvis möjligt att Mamma Andersson i framtiden försvinner från den större scenen och att hennes position i svensk konsthistoria kommer att bli mindre än Renqvists. Men det vet vi inte. Att Mamma Andersson säljer bra och dyrt torde inte påverka den bedömningen på annat sätt än att den är en del av uppmärksamheten – vilken är nödvändig för att det skall bli tal om kvalitet överhuvudtaget. Millroth kommer alltså med en prognos.

Det här resonemanget är inte ovanligt och kan sammanfattas med ”egentligen”, alltså att någon menar att framtiden kommer att visa hur det ”egentligen” förhåller sig. Svårigheten med detta är att det är ytterst svårt att avgöra vilka av dagens konstnärer som kommer att bli utpekade som kvalitet. Likaledes är det inte heller enkelt att säga hur det konsthistoriska materialet står sig. Ju fler konstnärer som fyller på konsthistorien desto trängre blir utrymmet för dem som redan finns där. En del av dessa kommer att blekna betydligt eller försvinna.

Ett annat kvalitetsgrepp som brukar dyka upp när konstens kvalitet diskuteras och särskilt när man berör den för stora delar av konstvärlden förhatliga konstmarknaden är ”riktig” konst, alltså en sådan som har det ”egentliga” värdet. I sin artikel använder sig Millroth av begreppet ”angelägen”. Konstmarknadens prisexcesser skapar inte ”angelägen” konst. Här är det första problemet att avgöra vad som är ”angelägen” konst. Millroth försäkrar att det finns gott om sådan och jag undrar då hur den förhåller sig till marknaden. Normalt sett finns det en lång rad samtidskonstnärer som inte kan sorteras in under Millroths skampåle: ”lättkonsumerade, hårdlanserade, eklektiska figurmålningar eller nostalgiskt ljus”. Den stora elit av samtidskonstnärer som ägnar sig undersökningar och angelägna frågor säljer naturligtvis dyrt. Samlare som går inför det Millroth avvisar får ingen status så det gäller att köpa rätt. Och när konstmarknaden går bra satsar man på internationell samtidskonst som betraktas som hög kvalitet i avancerade sammanhang. Vi får komma ihåg att ”betraktas som” är detsamma som att det är hög kvalitet även om framtiden kan vara oviss.

Å andra sidan kan man finna åtskilliga ”angelägna” konstnärer som inte säljer speciellt mycket och som inte har något högre penningvärde. Hur klarar de sig? Stipendier, ersättningar för utställningar, priser. Men hur får man det? Genom att bygga sina nätverk och skapa de rätta förbindelserna. Man kan alltid försöka med att kontrastera det internationella med det lokala och påstå att visst är våra lokala angelägna minst lika bra som de stora internationella namnen. Men det tycker inte konstvärlden och framtiden brukar inte heller ändra på detta.

En annan sak är att ”angelägna” framgångar, alltså att en konstnär blir uppmärksammad för ett verk driver fram ett köpintresse. Ju mer uppmärksamhet desto bättre priser vilket självklart sker genom att nätverken intensifieras: Någon gallerist ser att det finns goda utsikter.

Ett verkligt intressant problem är dock att pröva ”egentligen” en gång till. I vår tid produceras det ändlösa mängder av kritikerrosad angelägen konst. Men vad i allt detta är ”egentligen” tillräckligt bra för att vara verkligt intressant? Ty det är prövande att leva i en konstvärld som konstant kan visa att nästan allting är hur bra som helst.

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori. Bokmärk permalänken.

11 svar på 2408: Konstmarknad och kvalitet

  1. sl skriver:

    Jag antar att upplevelsen av konst delar en egenskap med upplevelsen av tex färgen grönt; upplevelsen är individuell. Samtidigt är människan ett socialt djur som gärna vill vara överens med sin omgivning om upplevelsen. I kommunikation gällande kollektiv åsikt om individuell upplevelse finns problem, risken att man inte talar om samma sak är överhängande. Undrar om inte en del “angelägen” konst har egenheten att den inte ger någon upplevelse?

    På marknaden är distributionen av varan en avsevärd del av varans bytesvärde, den som är känd tillför sin vara ett stort värde. Det är väl olika för olika varor, ett paket Japp kanske till en tredjedel består av distribitionskostnader, en iPhone hälften, medan ett dyrt konstverk består av 99% kändisbaserad distribution.

    I underhållningsbranschen finns artister som blir kända, de framför en konst, oftast en karaktäristisk röst med lättfattligt budskap understött av tydliga kroppsrörelser. Numera finns en slags kändisar, kända för att vara kända, de hoppar helt enkelt över den ansträngande konstbiten, och kapitaliserar på ett ansikte kopplat till distributionskostnaden, det är distributionen som är grejen. I reklamfinansierad TV blir de pausprogrammet som ska locka tittare till kanalens egentliga innehåll, reklamen. Men deras konstlösa kändisinsats levererar antagligen en upplevelse till många.

    Min utvikning, jag brukar titta på konsten själv, känna efter om den påverkar mig. Oftast inte, men jag minns en Chagall-utställning i Rom som fyllde mig med tilltalande känsla. Kan det ha varit hans känsla för hembygden? Undrar jag.

    Man får vara glad för det lilla 😉

  2. Minnesdagen skriver:

    Karin mammas konstverk , som har färg, känns mer som att dom passar på väggen hos någon rik som är konstintresserad, eller i ett museum, än Torstens svartvita, av det jag såg på internet.

    Chagall gjorde väldigt religiös konst. Ibland i synagogor.
    När jag tänker på det så finns det väl knappt några andra riktigt kända konstnärer , som målat religiösa motiv under de senaste 100 åren , än Rothko och Chagall. Och deras konst riktar sig till den judiska målgruppen. Det kristna är på väg att försvinna, på alla plan . . . kristendomen har ingen livsgnista kvar, iallafall inte i väst.

  3. Lars Vilks skriver:

    Religiös konst är inte längre möjlig. I den tidskategori som du nämner finns åtminstone en kristen konstnär av betydelse Georges Rouault.

  4. Lars Vilks skriver:

    Lite väl mekaniskt att se allting i konsten som antingen subjektivt eller ett kollektiv behov av konsensus. Vissa konstverk är onekligen överskridande vilket man inte kan bortse ifrån.

  5. sl skriver:

    Jag menade att konstverk upplevs subjektivt, och när två subjektiva berättelser möts, uppstår det intressanta att jag inte kan verifiera min samtalspartners upplevelse av tex grönt. Med konsensus menade jag att vi låtsas ofta som om vi talade om samma sak, det finns ett starkt behov av det, men entartete kunst var människor överens om att inte vara överens om. Dagens konstpolitiska situation påminner om entartete kunst; vissa saker är onda och sak inte få visas. Ska vi inte enas om att RH är entartete kunst?

    Chagall kom från stetl nära Vitebsk, han var alltså tvungen att bo i judiska ghetton i tsarryssland, men levde mest i Frankrike. Hans målningar förmedlar en upplevelse, det är kanske en romantisk åsikt från förr att detta är vad en konstnär bör sträva efter, men oavsett det kan jag tycka att han lyckades, utan att vara på minsta sätt judisk. Om han väcker religiösa känslor, dvs någon slags övernaturlig uppenbarelse hos mig, så gör han det utan någon judisk kanalinställning hos mig, jag svarar inte på judiska frekvenser. Därför spekulerar jag lättsamt i om det kan vara en mycket stark känsla för hembygden som är en så stark emotionell sändare att jag uppfattar känslan.

    Europa är i hög grad avkristnat, men har kvar moralbegrepp från kristendomen. Kyrkokonsten finns kvar, det görs nya dopfuntar, kors, bilder och altarskåp i moderna material och design, men det är väl bara en rännil. Svenska kyrkan betalar lätt femtiotusen för två korslagda björkstammar i taket över altargången, men det är vare sig konstens huvudväg eller gränsöverskridande.

  6. sl skriver:

    Kan man se RH som urartad konst, på identitetspolitisk låtsas-solidarisk plattform? Mången kvällstidningsjournalist har försökt sig på att kalla RH “icke konst”, eller “dålig konst”, men dessa två måste vara mycket nära släkt med urartad konst.

  7. Lars Vilks skriver:

    Snarare kan man tala om kontroversiell konst eftersom RH efter hand har tagit sig. Något som är rätt typiskt för kontroversiell konst. Angående konsensus i konsten kan man ju komma så långt att det är tämligen lätt att vara överens om att konstnärer gör bättre och sämre verk. Och att det finns banbrytande insatser. När något påfallande nytt dyker upp kan man lätt bli överens om det.

  8. Molly skriver:

    Hög kvalitet betyder olika för oss människor. I lägenheten bredvid oss, mamma och barn, bodde 2 konstnärer, en “tavelmålare” och en “konsertpianist”, båda på flykt från Tyskland där det var krig. Jag visste inget om “judar” eller om “utrotning”. Det jag såg var två konstiga människor som målade så fint att de kunde hänga i slott, och en vacker ung man som spelade piano så att jag grät.
    Mamma gick ofta in med nybakade bullar och jag fick sitta och lyssna på Heinz. Som tack för all hjälp mamma gett detta “par” fick hon en tavla av Tavelmålaren. Det var två lerkrus, en grön och en djupblå som stod bredvid varandra. Sådana krus hade jag aldrig sett. De var nog dyra och kunde inte jämföras med vår mjölkbringare, vare sig till form eller färg. Men tavlan skapade lite elegans i vårt för övrigt torftiga hem.
    För oss var tavlan ett bevis för kultur och förfining.
    Heinz gav mig noter! Bland andra Beethovens Månskenssonaten och Appassionata där den sist nämnda var för svår för mina barnfingrar.
    Att jag lärde känna de gamla klassiska pianostyckena, har jag Heinz att tacka för. Bela Bartoks ungerska folkstycken blev ljud som jag älskar, känner igen och gärna själv spelar.
    Uppfattning av kvalitet har med kulturens och omgivningens påverkan att göra och i vilken omgivning man lever senare i livet. Därför tror jag att kvalitet kan betyda allt från den _”fina” klassiska påverkan man fått – från dragspelmusik till symfoni, från Säkkijärvenpolka till Wagner. Jag vet för lite om konstens kvalitetsbestämningar under olika epoker, med det skulle inte förvånad om de kan ha samma utveckling som musikens kvalitetshistoria har. Min stora fråga är: Vem hade jag varit i dag om inte pappa spelat dragspel, mamma sjungit i kyrkokörer, jag fått träffa det -“udda” paret från Tyskland Werner och Heinz, som dekorerade en julgran så vackert, med bara vita stora silverfärgade kulor och girlanger, som de sedan efter jul slängde ut från balkongen, med kulor och allt! Jag tillhörde de ungar som stod på gården och “räddade” kulorna till ett evig liv i mina framtida granar.

  9. sl skriver:

    Var RH initialt att betrakta som urartad konst? Av dem som har den konstpolitiska plattformen att uttala sig, alltså.

    De som är överens vad som är banbrytande och påfallande nytt är alltså avantgardet? Låt säga att jag inte tillhör avantgardet, är jag då automatiskt inte insatt?

  10. Lars Vilks skriver:

    Begreppet “urartad” konst brukar bara användas om 1930-talets ingrepp från nazisternas sida. Avantgardet, jo, men också de som känner till avantgardet och värderar vad som görs. Bara för att något är avantgarde behöver det inte vara särskilt lyckat. Men att följa konstens överskridande är förutsättningen för att hänga med. Är man sämre informerad blir naturligtvis omdömena också sämre.

  11. minnesdagen skriver:

    Urartad konst ansågs vara konstriktningar som var dåliga, av en eller flera anledningar. Naturligtvis var det patetiskt att peka ut konst som urartad, men utan att försvara detta, så var det i en kontext, att det hände det i en tid då en rad katastrofer nyligen drabbat Europa. Världskriget, den dåliga versaillesfreden som skapade revanschismen, de ekonomiska kriserna med ‘en urartad’ inflation, ryska revolutionen, och alla revolutionsförsök i Tyskland, Ungern , Finland osv, samt de fruktansvärda folkmorden i Sovjetunionen; Gulag och Holodomor.

    RH var möjligen en hädelse, obetydlig om den inte fått så otroligt mycket publicitet, men jag undrar om inte, exempelvis Mohammed Omar, som en gång var kritisk, numera begår värre hädelse, i det jag nyligen läst som han har skrivit, exempelvis om den siste profeten. Men kanske obetydlig eftersom den inte får publicitet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.