Nåja, så fick vi den krökta svenska flaggans dag. Det finns faktiskt också ”den kokta svenska flaggans dag” men det är en annan historia. Under alla omständigheter har Mattias Norströms flagga väckt uppmärksamhet. En tur på FB visar att högersidan har drabbats av vrede och att man far ut mot konstnären på klassiskt manér, ”arg skattebetalare”. Det görs föga trovärdiga försök att få den till att betyda lamentation av ett Sverige i förfall. Men så är det inte. Projektet är certifierat enligt Kulturhusets värdegrund och man kan därför vara säker på hur det skall tolkas och vilka man önskar provocera. En och annan politiker kan också förfasas.
I de mera avancerade leden i konstvärlden kan man inte förvänta sig någon större entusiasm. Diskursen är minimal och den krökta stången kan inte förhindra en spikrak tolkning. Clemens Poellinger, t ex, är inte imponerad (SvD).
Ej blott i Sverige diskuteras den publika konsten. Den outtröttlige Ai Weiwei fortsätter med att göra projekt efter projekt om migrationens bekymmer, bokstavligt och handfast. När han stängslar in Washington Square har det blivit protester (gothamist).
Ja, vad skall man göra när den politiska förändringslusten brinner i en konstnärs sinne? Man kan göra video i hightech. Och enligt skribenten (artnet) kommer man att överväldigas i gallerirummets mörker.
Det är ju klart att det finns enkla lösningar på hur man skall få fart på saker och ting. Men det hör till att man följer den utstakade konventionella vägen som applåderas av de redan frälsta.
