Jag har skrivit en liten artikel om flaggan i Expressen. En intressant detalj har dykt upp idag. Den isländska konstnären Eva Ísleifsdóttir utförde 2008 en snarlik med isländska flaggan. Jag antar att det var en kommentar till den isländska bankkrisen som rasade vid den tiden. En annan kontext. Det är mycket möjligt att Norström inte har känt till den här. Idén om en böjd flaggstång är inte särskilt unik. Men dock är det brukligt att nämna föregångare som plötsligt kan bli aktuella i nya sammanhang.
Det var en bra och som vanligt sansad artikel, Lars Vilks!
Flaggan på Sergels torg berör mig. Aldrig tidigare har jag känt ett så stort missmod. En känsla av vanmakt och sorg.
Denna konst är en ständigt pågående misshandel av mig som tvingas se denna. Skall jag behöva gå omvägar för att må bättre?
Även om den slokande fanan måhända har en alltför simpel diskurs för att passa konstelitens lilla ruta så ger den ju onekligen intryck, känsla och tolkningsmöjligheter från samtidens alla politiska vinklar.
Det existerar ingen slump i universum, följaktligen är den böjda flaggstången enbart en uppenbar symbol för den stukade svenska nationen förmedlad som så många gånger innan av en skapande hands vision och materiella uttryck.
Varför oja sig över det uppenbara, vår nation slokar och har påbörjat sitt vissningsskede.
Sorgligt men sant.