2427: Skyddsliv

Postat den 2017 4 september av Lars Vilks

”Hans nummer går inte längre att hitta”, skriver Patrik Lundberg (Aftonbladet) när han försökt med Eniro. Det är väl så att Eniro kräver full adress och en sådan kan naturligt nog inte offentliggöras. Lundbergs artikel hänger samman med att han observerade säkerhetsaktiviteter i samband med att jag för några dagar sedan gjorde ett litet inhopp på SR i Malmö. ”Sverigevännerna och bombhögern hyllar honom” skriver Lundberg men hans poäng är att yttrandefrihet och konst tenderar att bli styrda av politiska motiv. Ja, och så denne Vilks som har hamnat i ett skruvstäd. Där är det tryggt och bevakat. Det är svårt att se någon utväg ur detta. Å andra sidan har jag haft den här livsstilen i sju år varav de tre senaste har varit med skyddat boende. Det som är besvärligt är att allting måste planeras och att alla utflykter blir omständliga. Sedan har vi det här med beröringsskräcken. Den kan vara politisk men mest handlar det om ren skräck. Fördelen är att jag kan få förtur i många sammanhang eftersom man på åtskilliga platser som jag besöker brukar vilja bli av med mig så fort som möjligt.
Som ett exempel på tillvarons ordning kan jag nämna min löpning. Det är inte bara att dra på sig stället och ge sig av. Först är det utslussning och hit och dit. Sedan skall jag föras till en lämplig plats som ligger tämligen långt bort. Därefter blir det springa av innan det är dags att genomföra hela baletten igen när jag skall tillbaka. Rutinerna blir inte heller rutiner eftersom de hela tiden förändras. Men det är ändå en vanesak. Det var länge sedan det var på ett annat sätt.
Det är också ganska lätt att förstå att man inte kan lägga ner bevakningen. Skulle jag få en fast bostad skulle det snart komma fram och då blir det liksom öppet mål

Publicerat i politik, Projekt | 15 kommentarer

2426: Böjd redaktionschef

Postat den 2017 3 september av Lars Vilks

Kulturchefen Karin Olsson på Expressen berättar att hon har funnit den beramade flaggstången alltför lättkrökt och därför kroknat inför konstens provokativa utspel. Det säger kulturchefen som måste veta att just provokationerna omedelbart lämnar spaltutrymme och uppmärksamhet i medierna. Konstnärerna och arrangörerna vet om detta och har man något som kan verka eldfängt är det naturligtvis det man kör fram. Alternativet är att ha seriösa diskussioner om konsten men hur många orkar ta sig genom sådant?

Sedan får man också tillägga att genren tillhandahåller såväl opera som operett. Den senare skall vara principiellt oförarglig, dvs matcha värdegrunden. Står en solid institution bakom kan denna gotta sig åt ett solitt reklamvärde. Men ibland blir det opera.

Därför är det inte oväsentligt vilken kontext provokationen kommer ifrån och hur mycket medveten provokation det rör sig om. Anna Odells projekt blev en storm som konstnären inte hade räknat med. Och det skedde utan institutionellt stöd. Det blev också en oklar utgång där Odell förtvivlat ville diskutera psykvården medan konstvärlden drog fram alla möjliga konsthistoriska referenser. Knappast hade Carl Johan De Geer räknat med att lagens långa arm skulle dyka upp. Det var ju en tid när högröstade politiska utspel var vanliga. Det var på den tiden det fanns provokativa gallerier. Dessa innebar naturligtvis ingen som helst uppbackning. Galleriet var då en frizon där utställaren fick axla ansvaret. Nå, det blev en långkörare som slutade som en idag rekommenderad norm. Men detta hände sig långt innan vår tids svårmodiga yttrandefrihetsdebatt med alla dessa kränkta ”men…”.

Makodes Lindes äventyr i blackfacebranschen Är inte heller något som är institutionellt sanktionerat. Hans utställning på Kulturhuset gick inte i linje med husets värdegrund. Att den blev av beror på ett av dessa sällsynta tillfällen när en underchef (ja, Marianne Lindberg De Geer förstås) inte rättar sig i ledet. Den interna striden blev nog så intressant och utgjorde en högst väsentlig del av provokationen.

Olsson passar också på att antyda att jag sitter i glashus när jag kritiserat den böjda flaggstången som ”enkelspårigt och spekulativt”. Det som är enkelspårigt och spekulativt brukar gå upp som en sol och ner som en pannkaka. Rondellhunden har fått uppleva tio långa år med rundkörning utan att någon lyckats finna detta ”enkla” spår till sakens kärna.

Olsson ger också en känga åt Carl Michael von Hausswolffs aska från förintelselägret Majdanek. ”Oetiskt”. Svagheten ligger väl i att Hausswolff, troligen omgiven av dåliga rådgivare, inte kom på någon vinnande förklaring. Den fanns ju där: Vi måste minnas Förintelsen. Nu mumlade han istället något om andar och det blev ingen höjdare.

Nåja, om Olsson, numera djupt böjd av trötthet inför provokationskonsten, skulle få sikte på en riktig omskakare, skulle hon då åter bli rak som en fura och öppna sina spalter? Hur skulle det vara om Kulturhuset, i en kraftfull gest för yttrandefriheten, meddelade att de inbjudit Dan Park att fylla Sergels torg med sina punkplakat. Vem skulle kunna stå emot det?

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 27 kommentarer

2425: Dags för strykning

Postat den 2017 1 september av Lars Vilks

Det blev mycket flagga. Idag debatterade jag med konstnären i P1. Ingen kan säga annat än att uppmärksamheten kring flaggan har varit enorm och lockat mången skribent till kommentarer. Likaledes får mankonstatera att konstnären har fått en för all framtid identitet Mattias ”Han-med-flaggan” Norström. Sådant är förunnat få konstnärer. Som jag har sagt rubbar verket inget speciellt ur konstsynpunkt. Den kritik som har kommit från konsthåll har handlat om det problematiska att sceneriet är alltför riggat för att vara utmanande på riktigt.

Peter Cornell (Expressen) drar fram synpunkten att verket skulle kunna förstås till Sverigedemokraternas fördel. Teoretiskt sätt skulle det kunna vara så men Cornell spekulerar han har ingen inblick i vad som försiggår i den grupp som onyanserat rubriceras som ”Sverigevännerna”. FB är en god källa och där kan man avläsa att de flesta på högerkanten reagerar provocerat negativa. De som är något smartare har verkligen prövat Cornells idé men det är lamt eftersom man alltför väl vet vad verket siktar på. Något övertagande blir det inte och ingenstädes sker den hyllning som Cornell fantiserar om. Åter andra i denna gruppering väljer den klokaste vägen att notera provokationen, inse tolkningsföreträdet och låta det passera.

Därmed kan väl flaggan ha fått sin stund i mediebruset. Om det nu inte kommer en kraftfull vandalisering som ger ny energi åt saken.

Publicerat i om utställningar m m | 17 kommentarer