Så är det dags för Göteborgsbiennalen. Som biennaler är mest skall det finnas en curator (i det här fallet Nav Haq), som likt dirigenten för en orkester intonerar ett av honom valt stycke ur den tillgängliga repertoaren (nyskrivna stycken finns tyvärr inte tillgängliga).
Lite konstnärligt måste det dock vara även på curatornivå. Därför har vi fått den underfundiga titeln (lånad av en konstnär): ”WheredoIendandyou begin – on secularity”.
Sedan kommer den politiska matsedeln som känns väl igen:
”Den liberala sekulariteten utsätts idag, som en följd av en rad geopolitiska omvälvningar, för våldsamma påtryckningar, vilket skapat en ökande global känsla av rädsla och otrygghet. Med en ökad högerpopulism har sekularism kommit att användas för att legitimera förtryck och våld mot minoriteter. Fram träder ett flertal frågor om framtiden. Vilken roll får sekularitet i en tid av stora politiska omvälvningar i samhället? Hur kan vi relatera till de religiösa ”andra” som träder in i sekularitetens rum? Hur kan vi upprätthålla sociala, sexuella, kulturella eller religiösa friheter i ett samhälle med stora kulturella skillnader? Är det staten som är bäst lämpad att definiera sekularitet? Om inte, vem? Här kommer en rad centrala frågor kring Europa, formationen av grundvärderingar och den fina skiljelinjen mellan skydd och våld att diskuteras. Med sina historiska rötter i religionen och sin samtida form i en sekulär tradition har konsten en unik position att ta sig an dessa komplexa frågor och delta i diskussionen om relationen mellan styrelseskick, trosuppfattning och frihet, vilka utgör grunden för biennalen.”
En intressant detalj är det givna utspelet om högerpopulismen och sekulariteten. En betydligt intressantare fråga som inte kommer upp i dessa sammanhang är hur vänsterpopulismen använder sig av religionen. Det kunde vara värt en tanke.
Med en sådan inriktning blir konstnärernas insatser helt beroende av den kontext de har placerats i. Eller att de är med i spelet och uppfyller de givna önskemålen. Konsten sägs ha en unik position att ta sig an frågorna och diskutera dem. Jag undrar på vilket sätt och om man skall diskutera med någon annan än sig själv och inbjudna gäster?
Jag skall inte vara alltför pessimistisk. Många konstnärer har en överlevnadsinstinkt som kan föra verken i andra riktningar än dit de uppsatta ideologiska pilarna pekar. Min förhoppning är att det skall visas sådant som inte följer dirigentens taktpinne.
