Vilks.net

Prefixet ”neo” tycks ha kommit för att stanna. I konsten dök det upp under 1980-talet och är sålunda en del av det som postmodernismen bjöd på. Omtagningar av gamla konstriktningar som t ex ”neominimalism” och ”neokonceptualism”. Men det hade redan varit i bruk under popkonsten som inledningsvis ofta benämndes ”neodada”.

Med detta tillägga ”neo” blir den ursprungliga verksamheten uppmjukad och distanserad. Det här var väldigt roligt ett tag men eftersom allvaret uteblev kom den ironiska poängen att bli lite tröttsam. Det som skedde är ju välkänt, konsten gav sig in i politiken. Men frågan är om detta allvarligt menade politiska kast också är en ”neo”. Konsten är på ett sätt effektiv, dess grundläggande egenskaper sätter stopp för försöken att åstadkomma några större rörelser utanför densamma. Vi får alltid en konstnär som dyker upp med artist’s talk, vi får ett marknadsvärde, one man show osv.

Hur kunde det bli så här? Saken är naturligtvis att innan ”neo” tänkte man sig att det fanns konst på ”riktigt”. Att den var något som verkade för mänskligheten och som inte kunde förklaras. Denna chimär saknar inte helt livskraft än i dag men det torde vara en fromförhoppning. Nu skall jag inte vara alltför stor pessimist, konsten har ändå en plats även om den inte är så storstilad som man tidigare (och som sagt hör vi det än idag) tänkt sig.

Man får nog tänka sig att neo-begreppet rör sig även i det politiska fältet. Varken vänstern eller högern eller vara vad det månde vara, kan hävda någon övertygande ideologisk hållning. Politiken uppträder i neoformer. Eller den historiska återkomsten vilken som bekant brukar sluta med en fars. Man får tillägga att denna fars dock är pragmatisk.