2454: Vad vi lärde oss av Superkonståret

Postat den 2017 23 oktober av Lars Vilks

På onsdag skall det debatteras i Stockholm om Superkonståret 2017. Ett arrangemang av konstkritikersamfundet. Vad som skall diskuteras anges genom Kultwatch som citeras: ”Tänk om årets Documenta 14 blir början på slutet av en kvalitetshierarki som likt ett åskmoln skymmer andra konstvärldar, kvalitéer och uttryck?”, skrev Macarena Dusant, Paula Urbano, Shiva Anoshirvani och Estella Burga i Kultwatch”. Hela deras artikel kan läsas här.

Det är inte precis någon nyhet att den politiska aktivismen kräver mer utrymme. Onekligen hamnar man i en given uppgift som konsten skall utföra, alltså att ta sig an de angelägna problemen. Talet om andra konstvärldar är högst tvivelaktigt. Det finns en konstvärld som är giltig och man kan utan vidare säga att den redan har tagit sig an den uppgift som Kultwatch vurmar för. I den text som Kultwatch presenterar ger man sig t e x på Gauguin och Manet. Helt historielöst eftersom dessa konstnärer verkade i en helt annan kontext som på den tiden var kontroversiell. Att omvandla konstverk i postkolonial anda är sedan länge ett konventionellt grepp.

Eftersom ordningen i konstvärlden styrs av den internationella samtidskonsten får den som vill vara med anpassa sig efter vad som gäller. Att det är en västerländsk idé som styr det hela är givet. Inslag från andra kulturer och sammanhang är alltid välkomna, ibland som illustrationer ibland som fullvärdiga medlemmar, förutsatt att man följer diskursreglerna. Men här tycks det handla om att låta konsten helt och hållet få en politisk position som skall dominera den. Även om den postkoloniala (etc.) inriktningen har en helt central roll vill man i allmänhet inte ge upp konstens mångfald och frihet. Och man kan inte heller förneka dess traditioner. Gång på gång får man påminna om konstens överskridande funktion. När man kommer in på den postkoloniala avdelningen har den etablerat sig väl och det är svårt att finna något som är överskridande. Det skulle i så fall vara kraven på konsten skall vara ett bestämt politiskt instrument. Men just en sådan vändning avväpnar den effektivt.

Nå, vad kan man vänta sig av diskussionen? Antagligen en försiktig hållning eftersom den politiska korrektheten måste uppfyllas.

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 16 kommentarer

2453: Den store Fahlström

Postat den 2017 22 oktober av Lars Vilks

Dags för stordåd på Moderna Museet. Eller en nationell angelägenhet som inte får förspillas. För hur man än vänder och vrider på det har den svenska konsten blott ett namn av hyggligt internationellt format, alltså Öyvind Fahlström (1928-1976). Och det får man ta tillvara; det är inte omöjligt att pressa fram ytterligare intresse för Fahlström. Fahlström har ranking 496 vilket gör honom till trea efter Natalie Djurberg (363) och Klara Lidén (493). Men Fahlström lär ganska snart passera dem båda två. Fahlström är ingen dagslända. Tiden ligger rätt, Fahlström var en konstnär med politiska intressen vilket inte var ovanligt bland 68-orna. Hans (eller gemensamma) utopier från den tiden har sett sina bästa dagar men han var mer konstnär än aktivist och det gör att det finns något att fundera på: Kan konsten vara tillräckligt självständig när den är fångad i den politiska snaran?

Det är mycket som skall klaffa i ett sådant utspel. Fahlström egenart och aktualitet är självfallet det som måste framhållas. Och lika nödvändigt är att ett antal samtidskonstnärer visas upp, noggrant valda av curatorn Fredrik Liew för att passa in i den Fahlströmska bilden. Samtidigt uppdateras Fahlström med dagens angelägna ämnen och det blir såväl en ordentlig dos med postkolonialism som högerextremism. En inte oviktig spridning är att dessa konstnärer blir bekanta med Fahlström och lär sprida det vidare.

Jag har ännu inte hunnit se utställningen som öppnades den 21 oktober men medverkande konstnärer domineras av det som idag kan kallas för mainstream international contemporary social critique. För allt i världen finns det någon stjärnglans med, Hito Steyerls film från biennalen 2015 är ett odiskutabelt kvalitetsverk men det har kanske visats lite för mycket just överallt. Harun Farockis klassiker ”Watson är död” (2010) kan man förstås inte motstå; Rivane Neuenschwander får också räknas till kvalitetsveteranerna i branschen.

Samtidskonstprojekt hamnar lätt i den enklaste av varianter: Tag vad som helst, politisera det, blanda lite bland korten och låt det utmynna i tillräcklig oklarhet. Åberopa postkolonialism, kapitalismens skoningslösa framfart, den väldiga vågen av högerextremism, rasism och främlingsfientlighet osv. Resten sköter curatorn utifrån sitt tema.

Med allt detta sagt får jag ändå applådera Modernas utställning. Fahlström är värd besväret, han är en intressant konstnär av format.

Mer om utställningen: hd

Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

2452: ”Vi” som vet så lite

Postat den 2017 21 oktober av Lars Vilks

”Festligt hur lite vi vet om islam”, skriver Anders Lindberg i en liten krönika (Aftonbladet) där han slår ett slag för religionen. På vänstersidan har det religiösa fått luft under vingarna. Visserligen placerar Lindberg sig själv i detta ”vi” som vet så lite men kan det verkligen vara så illa som han skriver?

Det är allmänt känt att islam som en del av kulturhistorien har spelat en avsevärd roll. Lindberg har tagit del av boken ”I Visdomens hus – muslimska idévärldar 600-2000” (Natur & kultur 2017) av idéhistorikerna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi. Nå, det är uppenbart att problemet med islam inte är dess historiska och kulturella bakgrund utan islams förhållande till den moderna världen: det sekulära samhället, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, relationen mellan religion och stat osv. Men det är väl så att Lindberg spelar på dumheten enligt ”att luras utan att ljuga”. Allt för ännu ett slag på den identitetspolitiska trumman.

Publicerat i politik | 13 kommentarer