2448: Mera mikro

Postat den 2017 12 oktober av Lars Vilks

Ulrika Stahre (Aftonbladet) skriver om boken om mikronationer (Joelsson m fl.) Att mikronationer har blivit populära hänger alltså samman med det ständigt omtalade nationsbegreppet. Stahre ser en god tendens i det att mikronationerna bidrar till att motverka nationalstatens pånyttfödelse. Ser man den saken i ett större perspektiv är försvagandet av nationalstaten något som kommer genom den ökade internationaliseringen. Det är svårt att finna något som kan leva upp till ett folk och en stat. Mikronationerna gör detta möjligt igen men utan några större konsekvenser. Emellertid skall man inte dra alla mikronationer över en kam. Många av dem har en ambition att bli erkända på riktigt och jag vill nog säga att det skulle vara en intressant utveckling. Tills vidare kan dock nationalism odlas som man önskar eftersom mikronationerna inte äger full giltighet.

Camilla Hammarström (Aftonbladet) recenserar mikronationen Elgaland/Vargaland och alldeles som Stahre är hon allvarligt oroad över ett stigande intresse för nationalstaten. Det rör sig väl mest om ideologisk oro. Den traditionella nationalstaten kan inte återuppstå men samtidigt kommer man inte heller att lyckas med att utplåna den.

Lite oreda kan uppstå när mikronationerna skapas. Så har det varit med Ladonien vars ockupation de facto har medfört att den svenska staten har fått medge att svensk lag inte fullt ut kan tillämpas i denna zon. Ladonien har inga utopiska inriktningar och är inte heller något politiskt instrument för nationernas avskaffande. En målsättning finns dock och den kan man kalla för existentiell: rätten att inte göra någonting. Ladonien är också diskriminerande. I Ladonien har alltid ladonerna företräde. Och bland ladonerna har adeln företräde. Dessutom gäller att annan nationalitet (om det inte finns någon ladon som kräver företräde) att svenskarna (den naturliga fienden) får vika. Det kan alltså gälla då man möts på stigar eller i byggnaden eller då det gäller sittplatser på stranden.

Just idag har antalet registrerade ladonska medborgare nått över 20 000.

Mer om boken om mikronationer (SR).


Med ett slag på portföljen utropas Ladonien 1996 av dåvarande Rikföreståndaren.

Publicerat i Böcker, Projekt | 19 kommentarer

2447: Tvivelaktig förnyelse

Postat den 2017 10 oktober av Lars Vilks

Frans Josef Petersson prövar att dra upp några riktlinjer för samtidskonsten (Kunstkritikk). Han gör det utifrån Documentautställningen. Den har fått hård kritik men FJP vill försvara den. Problemet med hans försvar är att det han framhåller knappast är särskilt banbrytande. Vi skall alltså som curatorn Szymczyk ”avlära oss” dvs. se världen och framför allt konsten ur ett icke-hierarkiskt perspektiv. Och då tycker han att utställningen av grekisk efterkrigstidskonst blir en god vägvisare. Man skall våga visa olika konstnärer på samma premisser.

Det blir svårt eftersom en relativisering av konsten. De flesta länder som har någon förbindelse med den stora konstscenen producerar sina egna uppföljare. Och hur intressant kan det bli? Och sedan har vi alla de alternativa berättelserna från marginaliserade kulturer. Den saken har man länge visat stor omsorg och man glömmer lätt att det naturligtvis styrs från det allenarådande: Det som gäller i samtidskonsten. Samtidskonsten har sina regler och sin diskurs. Den utnyttjar självfallet Szymczyk genom att flytta in det som visar hur diskursen (med politiken) fungerar. Jag skrev tidigare om det samiska deltagandet där konstnärer upptäcker att de inte är samtidskonstnärer utan enbart illustrationer till samtidskonsten icke-hierarkiska uppvisning. De marginaliserade, som i stor utsträckning har blivit betydligt mindre marginaliserade, fattar snabbt galoppen och utbildar sig till att bli riktiga samtidskonstnärer, dvs. att anamma den postkoloniala diskursen som man sedan kan tillämpa på de egna erfarenheternas.

En annan sak är att konstbegreppet är en västerländsk uppfinning. Allt måste anpassas till den. Det är något som man inte kan ändra eftersom vi då inte längre skulle ha någon konst. Obevekligt ligger grundstommen fast med dess krav på autonomi, överskridande, konstens obestämdhet och att den inte får förenklas till illustration. Och det har sin historia som man inte heller kommer ifrån.

Går man sedan på vilka röster som skall vända upp och ner på hierarkierna kommer man (förutom konsten egen värdegrund) också att drabbas av den allmänna värdegrunden. Det är ju inte allting som är lämpligt att släppa fram som marginaliserad röst.

Petersson är självklart inte förtjust i ”idén om ett universellt subjekt i utställningens centrum”. Sådant måste man sky som pesten om man vill vara samtidskonstmedveten. Men det är just det som gör utställningen möjlig. Curatorn blir representanten för en ordning som gör sådana anspråk genom att göra en konstutställning. Allt kan synas vara fritt men det måste anpassas till de ideologiska idéer som styr samtidskonsten. Därför kan man lugnt säga att det inte är något speciellt nytt med den här Documentautställningen. Curatorerna, som måste ha ambitionen att finna några nya vinklar på ett givet material, måste4 prestera något som åtminstone kan verka vara nytt. Ibland blir det bättre och ibland sämre.

Man glömmer lätt att den nu så befästa postkoloniala diskursen har blivit lite för etablerad och att det är den som borde få utstå en del kritik.

FJP avslutar med: ”Documenta 14 ger ingen färdig vision om framtidens konst, men den drar upp linjer som låter oss tänka konsten på nya sätt.” Jaha, vilka sätt skulle det vara? Det han nämner har vi dragits med under mer än ett decennium. Att tänka konsten på ett nytt sätt kräver mer än att stuva om den postkoloniala anrättningen.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 9 kommentarer

2446: Den politisak springbrunnen porlar på

Postat den 2017 8 oktober av Lars Vilks

Marianne Lindberg De Geer förklarar (Aftonbladet) varför n-ordet kom till användning när hon diskuterade på den alternativa bokmässan. Hon återgav Makode Lindes resonemang och i detta förekom n-ordet flera gånger. Moderatorn menade att hon hade sagt det för många gånger. Det är tydligen så att även citat räknas. Eller när man skall förklara något bör man avstå från att förklara om n-ordet ingår vid ett flertal tillfällen. MLDG bekräftar att stämningen blev dålig men hon ser inget fel i det vilket må sägas vara riktigt. Om principiella diskussioner enbart skall skapa god stämning torde det inte vara mycket till diskussion.

MLDG är anhängare av teorin om det stora nazistiska isberget. Hon tänker sig att detta isbergs framfart kommer att göra Jimmie Åkesson till statsminister. En djärv hypotes. Visserligen får man igen påtala den fullständiga bristen på kreativitet när SD skall motarbetas. Det enda man kan konstatera är att de utfall som dyker följer mönstret ”vi har hört den förut och den var dålig redan då.” Peter Wolodarski gör ett förtvivlat försök i den här genren. Artikeln i DN är låst men det räcker med att läsa det som syns, resten består av det vanliga fyllnadsmaterialet. Ett av de bekanta slagorden är ”Ett parti som alla andra”. Ja, det känner man till och det är naturligtvis ironiskt menat. Formuleringen rullar dagligen och stundligen på t ex FB och vad man kan se har den inte åstadkommit något annat än att SD har skaffat sig en solid position. Läget får sägas vara intressant såtillvida att SD strävar efter att bli just ett parti som alla andra. Samtidigt skall man vara Oppositionspartiet. Detta har fört med sig att åtskilliga trogna SD-anhängare klagar på partiets utveckling och det lär vara på gång att det skall startas ett nytt parti enligt den mer klassiska SD-linjen.

Givet är att svensk politik består av tre block där det förmodligen kommer att förhandlas över parti- och blockgränserna. Men man behöver inte vara orolig. Att förändra verkligheten är mycket svårt och består av ändlösa kompromisser.

Publicerat i politik | 66 kommentarer