En epidemi av moralpanik får vi vänja oss vid. Lättklädda damer blir för mycket och det behövs inte någon fördjupad kontext för att ett objekt skall dras in i ett feministiskt svammel om befrielse. Nu är det prerafaeliten JW Waterhouses målning Hylas och nymferna (1869) som har råkat illa ut och blivit avlägsnad från Manchester Art Gallery. Handlingen ingår i ett verk av den tämligen kända konstnären Sonia Boyce (2422)- hon deltog t ex på Göteborgsbiennalen 2013. Boyce, liksom otaliga andra, gör undersökningar i angelägna ämnen. Med tiden har sådana här aktioner blivit något tröttsamma. Konstnären följer en given värdegrund som teoretiskt betecknar sig som normkritisk och radikal. I själva verket har detta blivit konventionellt och förutsägbart, en alltför osofistikerad handling som blir tröttsam genom upprepning. Den vinst som finns är uppmärksamheten eftersom det blir starka reaktioner. All uppmärksamhet är dock inte fördelaktig och kan lätt sluta i löjets skimmer.
Intresset för den historiska kontexten är inte stort. Man kan återigen avslöja den viktorianska erans syn på kvinnor och sexualitet, däremot uppmärksammas inte själva målningen. Historien är omvänd, det är inte Hylas som är boven i dramat utan de sköna jungfrurna som dränker honom. Hylas deltog i argonauternas äventyrliga resa och var dessutom Herkules älskare. Ironiskt nog bär man ut en queer som borde ha varit normkritiskt intressant.
Men när normkritiken har blivit konventionell sitter behövs inga nyanser även om den råkar bita sig i svansen.
Mer om detta: The Guardian (Jonathan Jones), The Guardian (kommentarer), artnet
