3286: Avstånd och faran med oböjda spik

Tidningen Lundagård har publicerat en intervju med mig. I denna anmärker man på mitt hantverkskunnande:

”Jag var inte bra på att snickra när jag var barn, säger han.

Och om sanningen ska fram är han väl inte någon vidare hantverkare i dag heller. Visserligen har han fått sin byggnadsstil godkänd av ”ingenjörer” – men spikarna sticker ut åt alla håll och kanter och man får vara uppmärksam så att man inte river sig.

Nej – tillgänglighet tillhör varken Nimis eller Lars Vilks starkaste sidor.”

Jag erkänner gärna att mitt hantverk inte utgör någon konventionell kvalitet men de utstickande spikarna har sin egen historia. Att det blir mycket spik i trämaterialet beror på att virket återanvänds, dels efter att det har lossnats eller brutits av och dels genom de många vandaliseringarna. Att få loss spikarna ur virket är ofta omöjligt. Naturligtvis böjer jag alla kvarvarande spik men problemet är att de är i ständig rörelse genom väder och vind. Eftersom jag numera inte kan komma ut till Nimis med samma frekvens som tidigare drabbar detta tillsynens detaljer. Jag vill passa på att be besökare medbringa ett lämpligt verktyg och bidra med att böja några illasittande spikar.

En helt annan sak dyker upp i intervjun. Den brukar valsa runt och handlar om mitt konstnärligt särdeles lyckade deltagande i SION:s konferens i New York 2012:

”Journalisten Jan Josefsson följde då med för att dokumentera, och ställde raka frågor om Lars Vilks politiska position i SVTs Uppdrag granskning. Frågor som vi ännu inte har fått svar på. Lars Vilks har blivit kritiserad för att han inte tar resolut avstånd från antimuslimska åsikter.”

Tyvärr får vi inte vilka frågor vi ännu inte har fått svar på. Jag svarar gärna om någon är intresserad och känner till vilka frågor det gäller. I ett konstverk sysslar man inte med att ta avstånd från det ena eller det andra (om det nu inte skulle ingå som en dramatiskt motiverad profilering). För övrigt har jag inte heller tagit avstånd från antikommunistiska åsikter, ej heller från ESC (även om det varit nära), ej heller från Centerns ungdomsförbund, ej heller från Paolo Roberto (rykande och underförstått spännande aktuell efter Navid Modiris podd – Aftonbladet), ej heller Teskedsorden, ej heller muslimska brödraskapet, ej heller platta jordens sällskap, ej heller Miljöpartiet eller Liberalerna.

I den alltmer fiktionaliserade värld vi numera lever i har det blivit allt svårare att skilja på vad som är språkspel med något underliggande syfte, vad som är social plastik (Beuysjubileum, 100 år i år) och vad som händelsevis skulle kunna tillskrivas ett realitetsvärde.

Publicerat i Nimis, politik, Projekt | 8 kommentarer

3285: Och till råga på allt kom det en enhörning till Malmö

I Malmö finns det nu ett större objekt uppställt. Objektet visar en enhörning och regnbågsfärger. Inte gratis, den har kostat kommunen 900 000. Syftet är entydigt, den är gjord för Pridefestivalen och skall visa att kommunen är inkluderande. Vad som intresserar mig är om det här objektet är ett konstverk. Någon konstnär har inte presenterats men det är inte nödvändigt. Kommunalrådet Andreas Schönström jämför objektet, i samband med kritik från Stockholmsmoderater, medparkbänkar och blomstersmyckningar (Aftonbladet). Dock är det högst rimligt att det går att se det som konst. Som jag ofta påpekar är kraven för en sådan klassificering minimala. Kvaliteten är en annan historia och där lär den inte inhösta några uppmuntrande recensioner. Den kunde ha platsat i 1980-talets postmoderna kitsch även om, med all sannolikhet, ironin saknas. Det är väl det värsta med det här schabraket: Hela historien är på djupaste allvar.

Lars Anders Johansson skriver om enhörningen i Kompass. Glädjande nog diskuterar han lite konstteori och kommer t o m in på den institutionella konstteorin. Han skriver om denna teori: ”Den går ut på att det är konstvärldens institutioner i form av museer, gallerier, biennaler och konstteoretiker som definierar vad som är konst. Någon objektiv definition finns inte enligt denna teori.”

Konstvärldens institutioner är huvudsakligen intresserade av att definiera konstnärlig kvalitet. Vad som skall klassificeras som konst avgörs främst genom ett beteende som de flesta i västvärlden har lärt sig, åtminstone grunderna och det är fullt tillräckligt – och tämligen ointressant. Med detta kan man tala om att det faktiskt finns en objektiv definition.

Publicerat i konstteori, politik | 5 kommentarer

3284: Toppen, botten och fasanfulla värderingar

Att förstå tidens elände är inte alldeles enkelt. Men man kan lyssna på Kajsa Ekis Ekman som i en bokrecension (Aftonbladet) passar på att framföra en mycket enkel teori om brottsligheten i utsatta områden:

”Jag skulle säga att det är precis samma värderingar som råder i hela samhället nuförtiden. Pengar, makt, elitism och brutalitet, samla på sig dyra grejer, sex som metafor för strid, man ska vinna och andra ska krossas. Skillnaden är att folk på botten har andra medel för att nå samma mål. Och att de som är på botten slutar i fängelse eller i en kista medan de på toppen belönas. Man kan inte ha en rövarmentalitet i samhällets topp och lära ut solidaritet i förortsskolor.”

Om dessa värderingar råder i hela samhället torde Ekman ha dessa värderingar. Särskilt den sista citerade meningen ger utrymme för en fundering om Ekmans syn på sig själv. Möjligen kan det vara så att läsaren utan vidare skall förstå att recensenten är god och upphöjd varelse, en stridande profet som kanske inte lyckas få fullt genomslag för sina geniala teorier.

Det går naturligtvis också att läsa inlägget som banal vänsterideologi inom ramen för de ”socio-ekonomiska förklaringsmodellerna” – samtidigt som toppenfolket relativiseras som lika usla som konkreta brottslingar.

Ekmans teori säger inget om mittenläget, dem mellan botten och toppen. Ej heller om den majoritet av utsatta (och fyllda av samhällets eländiga värderingar) som inte väljer brottsligheten som vägen till framgång.

Publicerat i politik | 3 kommentarer