3289: Kritiker i konsten; Liljevalchs vårsalong

Det har blivit en del av konstens slentrian att markera att man anslutit sig till en väl cementerad värdegrund. I sin recension av Liljevalchs vårsalong skriver Camilla Hammarström i Aftonbladet efter att ha konstaterat att pandemin satt spår i utställningen:

”Ett annat av juryns spår har, enligt konsthallschefen Mårten Castenfors, varit ”det nordiska vemodet”. Om man med det avser ett geografiskt betingat kynne är det en diskutabel ingång. Jag noterar att nästan alla utom en handfull av de 158 konstnärerna råkar ha svenskklingande namn. Med över 4?000 sökande är det märkligt att sammansättningen inte blivit mer heterogen.”

Nordiskt vemod är numera förbjuden frukt, åtminstone för de upphöjt rättfärdiga. Och sedan behöver man i första hand inte tänka på konsten utan i stället att mångfaldsmatematiken är uppfylld. Det går utmärkt att misstänkliggöra juryn utan att ha en aning om vad de har valt bort och vilka folkgrupper som eventuellt kan ha funnits bland inlämnarna.

En annan sak som är ytterst tveksam är om en konstnär skall undanhålla basal information om sina verk.

”Ett exempel är Marianne Abelssons sinnliga fotografier där det strömmar och bubblar på ett vis som skapar nyfikenhet, tills man genom titlarna förstår att det är en bilruta i en automatisk biltvätt. Jaha, det går ju att känna igen! Oförmågan att bevara verkets hemligheter återkommer. I Rikard Lavings suggestiva, blurriga fotografier där gestalterna flyter ut i färgfält anar man ljuset av en svunnen tid, kanske sjuttiotal. De hade vunnit på att undanhålla att det är bilder ur moderns fotoalbum. Genom att de förvandlats genom oskärpa är de ju skapelser med ett eget liv.”

I det första fallet hamnar man i frågan ”Vad kan det här vara för något” och när man får veta det blir det lite för enkelt. Men det går inte att undanhålla. I det andra fallet kan det ha ett visst värde att bilderna är approprierade och sedan bearbetade. Sådan information brukar man inte hålla undan och den gör ingen skada.

För övrigt är det intressant att Liljevalchs vårsalong har en viss position i konstvärlden trots att den bygger på fragment från alla håll och är utan aktivistiskt tema och uppmanande moralisk. Tiden har faktiskt talat för den i en alltmer relativiserad konstvärld.

Vill man se verken på utställningen kan gå till Liljevalchs hemsida.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | Lämna en kommentar

3288: Förslag om världens förbättring, McKenzie Wark

McKenzie Wark intervjuas i Kunstkritikk. ”Hon” (Wark anger detta pronomen som korrekt om sig själv). Det finns många intressanta uppslag. Det grundläggande för Wark är kapitalismens övergång till informationsstadiet – som inte är någon större förändring. Det är än värre, menar hon. Slaget om fri information och det fria internet förlorades men kampen är ännu inte över.

Men det är klart att det finns inslag som är lite märkliga och väl bygger på en bestämd ideologisk passion, trots alla betänkligheter som har visats sig på vägen. Hon är förtjust i situationisterna och Guy Debord. Han är i konstsammanhang också känd för att han kastade ut alla konstnärer ur rörelsens eftersom de inte var tillräckligt lojala. Och så det där med ”detour”, det vill säga att förändra information i undergrävande syfte. En del konstnärer var med på det bland andra Asger Jorn men det blev, som det brukar bli i konsten, inte mycket annat än en marsch till museerna och aktionshusen. Wark finner bättre exempel som hon gillar på annat håll:

”Nøkkelen til Guy Debords skrifter er ikke skuespillsamfunnet. Det er détournement, som også er forbundet med det engelske ordet detour, men som fremfor alt er det han i et tidlig manifest kaller «litterær kommunisme», tanken om at all kultur er kollektivt produsert og tilhører oss alle. Og at appropriering og modifisering av kulturen i retning av håp i seg selv er en politisk praksis. Situasjonistene var avanserte i tenkningen sin omkring en slik praksis, en politisk, estetisk, kulturell og teknisk praksis der informasjon er noe som tilhører oss alle.

Dette er noe radikale forskere fra 30-tallet til 50-tallet tenkte om på en annen måte. Og forresten så beundrer jeg virkelig de vitenskapelige og tekniske arbeiderne i Vesten som lekket informasjon om atomvåpen til Sovjetunionen. De er helter for meg, siden de sannsynligvis hindret en atomkrig. De hjalp Sovjet med å opprettholde i det minste en illusjon av å være likestilte, noe som førte til doktrinen om garantert gjensidig ødeleggelse og avskrekket begge parter fra å gå til krig. Jeg mener det burde bli reist en statue av Julius og Ethel Rosenberg som ble henrettet for å ha lekket informasjon om atomvåpen til Sovjetunionen. Det var de og deres like som frelste oss fra amerikansk atomvåpenaggresjon. Så fri informasjonsflyt, détournement, fungerte som en radikal strategi.”

Jag känner mig inte helt övertygad om att vi i det här exemplet är på rätt väg. För somliga kan det vara ett svårt val mellan USA och Sovjet men det borde ändå inte relativiseras för mycket.

Publicerat i konstteori, politik, yttrandefrihet | 1 kommentar

3287: Att satsa på rätt häst

Att ta ställning, det har länge varit dagens melodi. Självklart bör det vara ett korrekt och ofarligt sådant. Därför har vi lärt oss att noga överväga våra formuleringar.

Även konstvärlden hänger med. Men allt är inte lika lätt. Hur skall man ställa sig i Palestinakonflikten? Man kan räkna med att konstvärlden generellt är på Palestina sida eftersom ett sådant val är emblematiskt vänster och därför följer de rekommendationer som ges i konstvärlden. Men i det här fallet är det lite mera komplicerat. Kultur- och konstinstitutionerna i Israel är också oroade och därtill kommer sådana hinder som antisemitism och ledarskap som är knutet till terrororganisationer. Men från kulturens sida i Palestina menas det:

“What we need,” said Adila Laïdi-Hanieh, director of the Palestinian Museum, “is for the international art world to show courage and stand with Palestine vocally, just like they stand for decolonization, Black Lives Matter, and LGBTQ rights.”

De angivna exemplen är inte helt i linje med den rådande konflikten. Dekoloniseringen etc. är helt riskfritt med den politiska vinden säkert i ryggen. Konstvärlden föredrar att tills vidare ligga lågt. (artnet)

Publicerat i konstteori, politik | 4 kommentarer