Inför det stundande valet (som har dramatiserats som ”ödesvalet”) går det bra för Vänsterpartiet. Det beror väl främst på att vi har fått förenklingen ”vänsterbetonad”, dvs att partierna har intagit positioner som inte alltför mycket skiljer sig åt och som liknar en mjuk vänsterpolitik. Vänsterpartiet har däremot fyllt ut en mer klassisk hållning och kan på så sätt samla entusiasterna som inte vill följa Socialdemokraternas vandring mot mitten. Inget problem att komma med radikala löften eller förhålla sig neutral till vänsterns mera radikala ungdomar. Aktionen stoppa-flyget-med-asylant var t ex inte särskilt lyckad (här gick det mesta fel, bättre än så borde man kunna visa upp), men det jublas fortfarande bland anhängarna. En antikvarisk solitär med symbolpolitik skulle man kunna säga. Att de får ett påhopp angående sitt förflutna kommer inte att påverka partiets väljare.
Miljöpartiet har haft tur med vädret och det räcker nog för att förbättra de skrala opinionssiffrorna. Centerpartiet kan därmed bli något lidande men man kämpar vidare med en frikostig syn på migrationsfrågorna för att hålla fast de väljare som har bytt fot. Partiets slogan är beundransvärd i sin ekonomi: ”Framåt”. Kan man inte bjuda på något särskilt kan man alltid fortsätta framåt mot okända mål. SD har också framgångar men kan möjligen blockeras något av klimatfrågan (om inte väderomslaget blir bestående – väljarna glömmer fort). Å andra sidan spelar det inte så stor roll eftersom inflytandet från partiet sker indirekt genom kompromisser i den vänsterbetonade skalan.
Socialdemokraterna med Löfven har inga vindar i sina segel. Det har blivit populärt med sosse-bashing. Lena Mellin konstaterade att Löfven i sitt senaste tal lovade 65 miljarder till vården, Men det visade sig vara redan effektuerade och utlovade slantar. Det är emellertid inte säker att alla märker det. Något måste man försöka med. Å andra sidan finns det en tendens att när det en längre tid har gått dåligt för ett parti kommer det så småningom en svängning. Det är inte osannolikt att svenska folket röstar fram Löfven till en ny period. Som sagt, det estetiskt mest tilltalande utfallet.
En fråga som inte blir en valfråga är: ”Vad kan politiken göra?”
Efter en längre tids frånvaro är den gode Oisin Cantwell tillbaka med ett hett ämne, angående NMR:s rätt att demonstrera (Aftonbladet).
