Hotbilder sprungna ur spirande känslor eller genom ideologiska fantasier bär man betrakta med skepsis. En pågående diskussion som har mycket med sig av detta är ”hotet mot demokratin”. Om det finns ett sådant hot torde det närmast dyka upp enligt: demokratin kan hotas av att demokratin får för mycket demokrati. Vi har lite av den varan numera då så många tyckare och känslomässigt engagerade människor för fram sina synpunkter. På sitt bakvända sätt fungerar det dessutom. Politiker och andra spelare i samhället lyssnar mer än gärna på uppdykande hugskott (under förutsättningen att det rör sig om fenomen som i vår standarddemokrati räknas som rättmätig standard.
Ett vackert exempel är kampanjbilden som tolkades av en glad amatör som (ja, den som är hemma i konsten vet att åskådaren skapar verket enligt eget skön) ser vad hon tydligen gärna tänker på. En liten gosse genomför ett fysiskt närmande till en liten flicka, vilket förstås som otillbörligt av den uppmärksamma betrakterskan. Otaliga tolkningar är möjliga men företaget lyssnar och tillmötesgår kundens politiska interpretation. (Expressen)
Det här med bilder av människor leder lätt till man-kan-se-vad-man-vill. Det uppmärksammades på Documenta i Kassel 1987 i Robert Longos målningar av människor i olika situationer.
