Vilks.net

I Kvartal skriver Peter Santesson om ”Eliten som försvann”. Den diskussion som han för handlar om att det har skapats andra förhållanden som gör att den traditionella uppdelningen av elit och de övriga inte har kunnat upprätthållas (”massamhället”). Hans utgångspunkt är en bok av C. Wright Mill som sammanfattar:

”I massamhället var andelen opinionsbildare låg i förhållande till andelen opinionsmottagare. Men det som sker idag är att opinionsbildning blir en långt mer decentraliserad verksamhet, där samhällsdebatten flyttar ut i sociala medier och i större grad sker horisontellt människor emellan.
I massamhället var möjligheterna små att bemöta den väletablerade opinionen utan repressalier, både av tekniska och av sociala skäl. Idag förändras båda dessa faktorer. Massmediernas tekniska oligopol är mer eller mindre brutet och sociala spärrar mot avvikande röster blir allt svagare.
I massamhället omsätts inte allmänhetens åsikter i handling. Idag har – på gott och ont – uppblossade populistiska rörelser snabbt vunnit stort politiskt inflytande i andra länder. Allmänhetens opinioner har visat sig vara möjliga att mobilisera till politisk handling som får konkret effekt.
I massamhället är vardagslivet penetrerat av offentliga auktoritetsfigurer som har en stor normsättande kraft. Idag ifrågasätts etablerade auktoriteter i allt större utsträckning och möts med större skepsis. ”

Det som finns kvar av eliten/etablissemanget är naturligtvis anständigheten, politisk korrekthet, värdegrund som ett grundläggande krav för att bekräftas som ”seriös”. Det är visserligen riktigt att alternativa medier och rörelser har verklig betydelse men det är fortfarande så att den genuina bekräftelsen kommer genom de etablerade kanalerna (som kan pressas av alternativen).

Det kan vara intressant att jämföra den stora världen med den mindre konstvärlden. Där är det så att eliten har blivit numerärt mycket större än någonsin men utan att förlora sin enhetlighet. Populism och folklighet spelar ingen större roll utan fungerar enbart som ett mål för utbredningen av den internationella samtidskonsten som inte till fullo uppskattas av folket. Framgångarna är små vilket givetvis beror på att konsten förutsätter kunskap och en insikt om vad det är som gäller och vilka ideologiska ståndpunkter som är gångbara. Alternativen i konstvärlden är alltså främst något som konkurrerar om förhoppningen om en framskjuten plats i eliten.

Mångkultur och kultur engagerar Martin Aagård (Aftonbladet) utifrån en av dessa partiledardebatter. Ebba Busch Thor hade vissa svårigheter att förhålla sig till det nerslitna ”mångkultur”. Bortsett från att det länge har varit en identitetsfaktor (”så att det blir rätt” som det heter) utgör det en alltmer komplex politisk idé. En ideologi som Aagård i sin vanliga stil vill se som något för högerns konspirationsteoretiker. Om jag har förstått saken rätt skall det innebära att vår kultur (förutsättningen; ”vår kultur” ingår inte bland de många) skall stimuleras av andra (dock inte särskilt många). Detta kan inte ske utan avsevärd hjälp genom otaliga projekt som staten gärna betalar. Som jag vid åtskilliga tillfällen har sagt behöver man inte göra ett jota. Mångkulturen flödar genom samhället utan någon särskild hjälp.

Aagård målar också upp en vision av ett konservativt kultur- och konstliv som SD brukar framföra. Det kommer naturligtvis inte att bli något av det men man kan alltid fantisera. Och här landar författaren i en positiv tanke:
”Man får väl tacka för att de i grunden gör det enklare att göra utmanande konst, musik och litteratur framöver. Inget muntrar upp en kulturarbetare som vetskapen om att de föraktas av det politiska etablissemanget. Ja, att kulturkommissarierna föraktar oss alla och den kultur vi faktiskt lever i, här utanför riksdagskorridorerna.”

Det ligger något i det. Det politiska etablissemanget visar alltför stor välvilja för konst som eventuellt är tänkt som utmanande. Bästa sättet att avväpna den. SD går mot strömmen, säkert beroende på att en och annan lättkränkt kanske ger sin röst.

Vad skall man säga om Jens Ganmans och Magnus Carlssons film? Läget inbjuder till en översiktlig satir som blir olämplig eftersom den inte tar angelägna frågor på allvar. Värdegrunden är dessutom så tveksam att YouTube först tog ner. Men den kom upp igen men är olämplig för barn och ungdom under 18 år.