I Aftonbladet skriver Andrev Walden tänkvärt om uppmärksamhetens betydelse. Det har ju visat sig att i politiken har SD lyckats med att rycka åt sig intresset gång efter annan. Ibland kan man tala om tillfälligheter som i Waldens exempel om Åkesson och hans förslag om nerläggning av P3. Fullständigt nyhetsgenomslag.
All uppmärksamhet är inte av godo men det är inte så enkelt att avgöra var gränserna går. I konsten är det lite lättare helt i enlighet med Warhols devis att man inte skall se på innehållet i vad som skrivs utan hur mycket. I varje fall är det huvudregeln i mediesamhället. Frågan är dock hur man skall se på saken om en konstnär råkar hamna på fel sida. Målaren Axel Krause (som hör till Leipzigskolan) hade skrivit några invandrarkritiska texter på FB och följden blev att han förlorade sitt galleri. Han fick dock viss uppmärksamhet (Artnet, Artforum). Det har dock ingenting att göra med hans konst då hade det nog blivit ännu mer uppmärksamhet och reaktioner (men vilket profilgalleri skulle ha ställt ut sådant?). I ett längre perspektiv kan det vara möjligt att man ser annorlunda på saken. Förr fungerade det så i konsten, provokationen möttes med viss skepsis men också med fascination. Efter en tid kom erkännandet. Åtminstone var det så, idag kan konsten inte producera några gångbara provokationer. Antingen är det alltför korrekt riktade eller alltför långt ut på kanterna.
I artikeln i Aftonbladet står det som slutkläm:
”Den riktiga nyheten var väl att Jimmie passade på frågan om han föredrar Rysslands president Putin eller Frankrikes president Macron, vilket sunt nog fått viss uppmärksamhet i efterdyningarna till P3-attacken”
– vad är det för nyhetsvärde i det, måste man tycka om Macron ? Vad är det som är sunt med att uppmärksamma en så låg och totalt ointressant fråga ?