Vilks.net

Man bör akta sig för klan. Då menar jag inte lokala klanvälden i Sverige utan att överhuvudtaget kritisera sådana. Klan är ett typiskt identitetsbegrepp. Kritik av klan = högerextremist. Att säga att det inte är något problem = vänsterextremist.

Sinziana Ravini har recenserat Johan Lundbergs och Per Brinkemos antologi ”Klanen”. Ravini drabbas av den alltmer utbredda folksjukdomen ”obehag” och kan endast lätta sitt ankare genom att påtala att hon funnit ännu en rasistisk bok (Aftonbladet). Ravini är väldigt ojämn som skribent, ibland tycks enbart färdas på ideologispåret.
DN har under de senast åren alltmer blivit en källa för flagranta Fake News. Åsa Linderborg är inte särskilt mild i sin kritik (Aftonbladet). Men det är väl så att de flesta ändå tror på DN så tidningen behöver inte bekymra sig. Kritik kan man ruska av sig.

Ännu en smärre fejd har utbrutit i riket. Ej helt oväntat är Tino Sanandaji inblandad. Han skrev för flera månader sedan om ökningen av anmälningar av våldtäkter och sexuellt ofredande, ökningen var sedan 1975 700 %. Hans inlägg diskuterades för någon dag sedan på FB. Då ryckte hans fanatiska ärkefiende Marie Robsam ut med alla sina pekpinnar och påståendet att Tino inte kan räkna. Hennes beräkningar gav ett helt annat resultat. Det var bara det att Robsam tydligen inte lade märke till att Tino hade 1975 som startår. Dock var denna nyhet så lockande att Aktuellt Fokus inte kunde hålla sig utan drog till med den skadeglada rubriken om Tinos bristande räkneförmåga.

Vill man studera den överväldigande befängdheten hos många debattörer (eller snarare sådan som skriver inlägg) kan man se på Aktuellt Fokus FB-sida. Förnuft hjälper inte, många skrivare är endast intresserade av att placera en åsikt i ett kommentarsfält.

Bäst är om politiker gör så lite som möjligt. Det finns ändå mycket att göra som att säga att man skall göra något som inte blir gjort. Eller att försöka sätta samman en regering, en fråga där det inte finns någon anledning att förhasta sig.

Eller att glädja det röstande folket med goda nyheter om projekt som man trots allt har satt igång. Således talade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson: ”Nyanlända kommer i arbete allt snabbare. Självklart behöver mer göras, men glädjande att våra viktiga reformer gör skillnad: alla kommuner tar nu emot flyktingar, vårdnadsbidrag avskaffat och föräldraförsäkring reformerad, tydliga krav på individen har införts t ex utbildningsplikt, snabbspår för dem med yrkeskompetens, utbildning och lokala jobbspår för att utbilda till bristyrken, extratjänster i välfärden.”

Det låter bra och det är det väsentliga. Eftersom de flesta bara läser första meningen och inte ser någon anledning att betvivla densamma kan man bara säga föredömligt. Petiga läsare kan konstatera att ministern redovisar en lika enkel som effektiv lösning av problemet arbetslöshet för utrikes födda: Ju fler arbeten som staten tillsätter och betalar ju mindre arbetslöshet. Vanligtvis är det illa sedda personer som brukar stå för sådana upptäckter. Tino Sanandaji naturligtvis, men även SR och Expressen. Inte ens subventionerade arbeten har fått ner arbetslösheten för nyanlända kvinnor. Ett av svaren från arbetsförmedlingen är sublimt: ”Det här är fortfarande ett av de utmaningsområden som vi jobbar med. Och vi kanske inte har fördjupat oss mer exakt vad skillnaden består i, men vi ser att vi behöver jobba mer med målgruppen kvinnor.”

Efter all denna djupsinnighet känns det nödvändigt med ett kulturkonservativt konstverk, ett riktigt gammalt från 1968. På något sätt verkar det passa väl in i vår tid både som verk i sig och som kommentar till tidens politiska strider. Bruce Nauman.