2671: Aftonbladets egen slugger

Postat den 2018 1 november av Lars Vilks

I alla fall kan vi vara glada över att vi har Martin Aagård. Inte för att det är mycket till konstdebatt som Modernautställningen har gett upphov till men i brist på annat får man ta det lilla. Och Aagård gör vad han kan (Aftonbladet). Mycket känslor, mycket ideologi och en beundransvärd brist på källor. Numera sägs det att man inte skall komma med påståenden utan att hänvisa till källor, men det gäller givetvis inte för dem som är ute i angelägna ärenden. Att inte vilja förstå är ett annat sätt.

De rättmätiga provokatörerna uteblir skriver Aagård: ”Det fördes länge en strid mot ”det politiskt korrekta” på symboliska arenor inom konsten, musiken och litteraturen. Vilket var bra. Men det senaste decenniet har detta symboliska krig beslagtagits (jag undviker ordet ”approprieriats”, livrädd för att framstå som pk) av inga mindre än extremhögern.”

Det är tunt med exempel från Aagårds sida. Västvärldens mera framträdande provokatörer torde vara Tania Bruguera, Jonathan Meese, Santiago Sierra, Artur Zmijewskij. Bruguera gav sig på den kubanska bristen på yttrandefrihet, Meese gör sina performance med nazihälsning, Sierra har bland annat fyllt en tidigare synagoga med giftig gas, Zmijewskij gjorde video med nakentafatt som anspelade på koncentrationsläger. Konstvärlden har haft lite bekymmer med dessa, men inte särskilt mycket och ingen av dem kan väl föras samman med extremhögern.

Ser man lite mera samlat på konstprovokationen riktar den sig av tradition mot borgarbrackorna, alltså den grupp som upprätthåller konventionerna och som sitter på definitionsmakten. Man frågar sig naturligt nog var brackorna sitter idag. Enligt min bedömning är Aagård ett inte oävet exemplar. Tror sig vara i radikal opposition mot makten men blir stort inte mer än en försvarare av det som man konventionellt bör hålla sig till.

En annan sak är att Aagård inte kan få in skillnaden mellan Sunna i Modernautställningen och Dick Bengtsson. Vi vet utan vidare vad Sunna vill och tycker och att han tar i för hela slanten medan Bengtsson förblir gåtfull.

Enligt vad Aagård skriver är Dan Park numera organiserad fascist. Tyvärr utan källhänvisning. I varje fall har hans provokationer en märkbar effekt på samhället och är principiellt nog så intressanta. Han är just nu indragen i en ny rättsprocess och en del av konstvärldens agenter vill gärna se honom återigen skaka galler.

Angående mina diskreta små kompositioner utbrister Aagård: ”Lars Vilks är en annan gammal anarko-konstnär som snubblat in i den välkomnande nationalkonservativa famn som desperat behöver yttrandefrihetsmartyrer.”

En lyckad provokation måste drabba konstvärldens lite mera initierade medlemmar. Att t ex skåda hur Aagård i upprördhet hoppar jämfota i sina spalter är ett gott tecken.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 22 kommentarer

2670: När yttrandefriheten upprör

Postat den 2018 31 oktober av Lars Vilks

Petter Larsson kommenterar domen mot den österrikiska kvinnan E. S. (Aftonbladet). Domstolen har alltså fällt kvinnan beroende på hennes uppsåt, nämligen att smutskasta profeten genom att kalla honom för pedofil. Fakta i målet är att han, enligt vedertagna uppgifter, hade sex med en 9-åring. Det gör honom inte till pedofil eftersom det är en läggning som inte kan bekräftas. Det kan ge upphov till ”berättigad upprördhet”.

Larsson menar att domstolen går för långt och att det är illavarslande för yttrandefriheten. Även i Sverige kan man oroa sig eftersom det finns möjligheter till en vid tolkning av ”hets mot folkgrupp” eller ”missaktning mot folkgrupp”.

En pikant, visserligen teoretisk, juridisk detalj är Larssons påpekande: ”Att skydda människor, och deras möjlighet att utöva sin tro är en sak, och hade Muhammed varit vid liv hade E.S kunnat fällas för förtal.”

Juridiken är sträng och det skulle väl bli så att Muhammed vann förtalsfrågan medan han istället kunde åtalas för sex med minderårig. Så att det blir rätt.

Publicerat i yttrandefrihet | 4 kommentarer

2669: En liten konstkontrovers

Postat den 2018 29 oktober av Lars Vilks

Modernautställningen har skapat en liten konstkontrovers. De flesta recensenter är ytterst positiva medan, vilket redan noterats här, Nils Forsberg och Mårten Arndtzén är kritiska. Det handlar alltså inte om att utställningen skulle ha några kontroversiella inslag. Diskussionen rör främst problemet med att den är konventionell. Och så detta med curatorernas iver att placera utställningen i en förväntad värdegrund. Inget för konstvärlden obekvämt förekommer. Något som stör ordningen kan betraktas som ett avsteg från den givna värdegrunden och som ligger utanför åsiktskorridoren. Föga förvånande har Martin Aagård omedelbart anmält sig som frenetisk gränspolis. Han har också fått svar från Forsberg som lätt genomskådar den Aagårdska charaden. Dock tvingas han till förödmjukelsen att försäkra att han inte gillar nazism. Aagårds kollega i Aftonbladet, Ulrika Stahre ger goda recensioner.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen är förtjust i utställningen och särskilt glad är han för att det han kallar för ”kändiskulturen” inte framträder. Han är tydligen inte glad för att kända konstnärer kan få framskjutna platser. Det är knappast något problem. Internationella utställningar av samtidskonst har på senare tid fyllts med mindre kända namn. Att kända konstnärer kan få en mera omfattande uppmärksamhet hänger samman med två saker. Dels har de kunskap och erfarenhet och dels är det lättare att ta ställning till en konstnär som har givna referenser. Men i det här fallet kan man undra om det är möjligt att tala om några kändisar. Den enda konstnär som har uppnått ett visst mått av internationellt genomslag är Meriç Algün som torde ha en ranking på ca 1.500. Britta Marakatt-Labba har på kort tid blivit mycket uppmärksammad men hennes ranking är ännu blygsamma 6.850.

Vad man aldrig får veta i recensioner är på vilken nivå vi rör oss. Är vi i den högsta elitserien eller ett par divisioner ner? Och hur skall man se på vad som är bra konst idag? Vi har t ex något som man kan kalla för ”flyktingkonst” eftersom detta ämne figurerar i praktiskt taget alla utställningar. Lämpar sig ämnet för konst? Självklart kan man vinna politiska poänger genom att uppmärksamma detta som en angelägen fråga och man kan räkna med att inte få någon sträng kritik eftersom ämnet betraktas som ömmande. Som det brukar heta ”i dessa tider med främlingsfientlighet, rasism och nationalism”. Men det är svårt att skapa tillräcklig distans till ett sådant innehåll. I princip bör konstnären ägna sig åt att gestalta och i görligaste mån undvika att engagera sig i politisk aktivism eller propaganda.

Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar