2672: Våra geniala företrädare

Bäst är om politiker gör så lite som möjligt. Det finns ändå mycket att göra som att säga att man skall göra något som inte blir gjort. Eller att försöka sätta samman en regering, en fråga där det inte finns någon anledning att förhasta sig.

Eller att glädja det röstande folket med goda nyheter om projekt som man trots allt har satt igång. Således talade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson: ”Nyanlända kommer i arbete allt snabbare. Självklart behöver mer göras, men glädjande att våra viktiga reformer gör skillnad: alla kommuner tar nu emot flyktingar, vårdnadsbidrag avskaffat och föräldraförsäkring reformerad, tydliga krav på individen har införts t ex utbildningsplikt, snabbspår för dem med yrkeskompetens, utbildning och lokala jobbspår för att utbilda till bristyrken, extratjänster i välfärden.”

Det låter bra och det är det väsentliga. Eftersom de flesta bara läser första meningen och inte ser någon anledning att betvivla densamma kan man bara säga föredömligt. Petiga läsare kan konstatera att ministern redovisar en lika enkel som effektiv lösning av problemet arbetslöshet för utrikes födda: Ju fler arbeten som staten tillsätter och betalar ju mindre arbetslöshet. Vanligtvis är det illa sedda personer som brukar stå för sådana upptäckter. Tino Sanandaji naturligtvis, men även SR och Expressen. Inte ens subventionerade arbeten har fått ner arbetslösheten för nyanlända kvinnor. Ett av svaren från arbetsförmedlingen är sublimt: ”Det här är fortfarande ett av de utmaningsområden som vi jobbar med. Och vi kanske inte har fördjupat oss mer exakt vad skillnaden består i, men vi ser att vi behöver jobba mer med målgruppen kvinnor.”

Efter all denna djupsinnighet känns det nödvändigt med ett kulturkonservativt konstverk, ett riktigt gammalt från 1968. På något sätt verkar det passa väl in i vår tid både som verk i sig och som kommentar till tidens politiska strider. Bruce Nauman.