Varför blev allting så eländigt? Några uppslag kan man få i Sinziana Ravinis recension av Mikkel Bolt Rasmussens bok Hegel After Occupy. Rasmussen menar att boven i dramat är postmodernismen. Han har säkert rätt i det men frågan är om det verkligen rör sig om en bov. Postmodernismen gjorde upp med ”de stora berättelserna”, dvs. de föreställningsvärldar som bygger upp den västerländska tankevärlden: Sådant som Naturen, Människan, Historien. Och det som blev mindre populärt: Marxismen.
Den extrema postmodernismen deklarerade att allting var språk och sociala konstruktioner något vi alltjämt lider svårt av fast inte i någon filosofisk utgåva. En något mera återhållsam postmodernitet kan hävda att de stora berättelserna alltid uppstår men att det finns en kärna av realitet kring vilken berättelsen utvecklas. Och berättelsen blir ideologisk och gärna även fanatisk liksom dess motberättelser som förnekar den – och även motberättelsen har en kärna av realitet.
Idag lever vi med de stora berättelserna om t ex mångkultur, rasism, nationalism. Eftersom ”de stora berättelserna” alltid har sin upprinnelse i västvärlden blir kollisionen med andra kulturer särskilt påfallande. Det som återstår är ett ideologiskt slagfält med stark polarisering. Den generella skillnaden mellan högersidan och vänstersidan är att den ena vill bemästra kapitalismen med begränsningar och den andra vill göra upp med den. I praktiken innebär det ändlösa kompromisser samtidigt som man ideologiskt knyter sig till uppfattningar som kungörs i de stora berättelserna.
Konsten är naturligtvis med i detta spel. Ravini skriver:” Vad gäller konsten så har den blivit ett laboratorium för samtidens upphävning av transcendensen och avant-gardet. Och med avant-gardets försvinnande följer den radikala politikens försvinnande.”
Liksom i politiken finns det inte längre någon radikal konst som överskrider genom provokation. I varje fall inte någon legitimerad sådan. Det vi ser är utbroderingar av de stora berättelserna inordnade i ett ideologiskt mönster. En given orsak till att det inte finns någon frontlinje är att konsten har blivit global och att mötet med andra kulturer och regimer för med sig att ”överskridande” fungerar helt olika på olika platser. I väst är man mest bekymrad om att utveckla en korrekt självbild genom relativisering.